Sedan många år tillbaka tycks filmrecensenter i den svenska dagspressen inte längre uppmärksamma filmernas existentiella innehåll och deras kritik av samhälle och kultur. Bakgrunden till denna brist kan man spekulera kring, men följden av detta undvikande är att biografbesökare blir mindre inspirerade att delta i diskussioner kring vårt samhälle och vår kultur.
För att försöka råda bot på detta kommer Existentiellt Café att publicera reflektioner kring filmer som dyker upp på biografernas repertoar. För den som inte sett filmerna finns i början en kort redogörelse för handlingen och därefter kommer reflektioner kring filmernas existententiella teman och tolkningar av filmens yttranden och kritik rörande samhälle och kultur.
Primavera
Filmen Primavera (2025) av Damiano Michieletto utspelar sig i Venedig i början av 1700-talet och är en mycket välgjord film med intressant intrig, estetiskt foto och vacker musik. Filmens slutscen innebär emellertid ett ställningstagande som ger anledning till många intressanta reflektioner kring dagens filmer och vår kultur.
HANDLING
(Wikipedia, översatt från engelska)
I början av 1700-talet är Ospedale della Pietà Venedigs största barnhem, men det är också en plats där de mest begåvade barnhemsbarnen får musikutbildning. Dess stråkensemble är en av världens mest ansedda och ger regelbundna konserter bakom ett galler för barnhemmets rika mecenater. Konserterna tappar dock publik till förmån för föreställningarna vid Incurabili under ledning av Nicola Porpora, varför föreståndaren för Pietà beslutar att återanställa Antonio Vivaldi som musiklärare, dirigent och kompositör.
Cecilia, som är tjugo år gammal, har tillbringat större delen av sitt liv på Pietà och är en exceptionell violinist. Hela gruppen spelar Vivaldis *La Follia*-variationer vid en provspelning för posten som försteviolinist; trots att hennes rival Laura är den sista som återstår, väljer Vivaldi istället Cecilia. Fredrik IV av Danmark besöker Venedig, och hon imponerar på honom vid uruppförandet av en sonat som Vivaldi komponerat åt honom på mindre än ett dygn. Slutet på det osmansk-venetianska kriget innebär dock att Sanfermo återvänder – en veteran från belägringen av Korfu vars giftermål med Cecilia föreståndaren har arrangerat i utbyte mot en donation på 300 dukater till Pietà.
Ett sådant äktenskap skulle innebära att hon måste ge upp musiken, så Cecilia har samlag med Michele, grönsakshandlaren som levererar varor till Pietà. Detta gör att hon inte klarar oskuldsprovet inför bröllopet; förlovningen bryts och hon sätts i isoleringscell tills Vivaldi kräver att hon friges. En annan av kvinnorna på Pietà gifts bort med Sanfermo i ett försök att tysta ryktena om att Cecilia förlorat sin oskuld till Vivaldi, samt för att säkra hans donation.
Cecilia kallas till ett möte med Sanfermo, som – trots att han till en början verkar försonlig – hämnas kränkningen av sin heder genom att bryta hennes handled och vänstra hand. Därmed hindras hon från att spela vid uruppförandet av *Juditha triumphans* (ett verk Vivaldi beställts att skriva för att fira krigsslutet) och kanske från att någonsin spela igen. Guvernören ljuger för Vivaldi och påstår att Cecilia skadade sig i ett fall i trappan; trots att kompositören inte låter sig övertygas saknar han modet att utkräva hämnd för hennes skull.
Cecilia får tillåtelse att lyssna på premiären från en sidoläktare. Efter att ha njutit av den första satsen flyr hon från Pietà-institutet med hjälp av föreståndarinnan, som själv lämnats där som spädbarn. Vivaldi märker i tysthet att Cecilia har försvunnit, samtidigt som dogen, De tios råd, Sanfermo och hela publiken hyllar honom med applåder. Hon lämnar Venedig med båt och släpper ner det föremål i vattnet som hennes mor hade lämnat kvar hos henne, utifall hon någon gång skulle återvända för att hämta henne. Hon ler, befriad från sin besatthet av vem hennes biologiska mor egentligen var.
REFLEKTIONER KRING FILMENS EXISTENTIELLA INNEHÅLL
Filmen Primavera har många existentiella teman som vävs samman på ett spännande och tänkvärt sätt. De mest centrala frågeställningarna i fIlmen rör människans frihet och hur villkoren ser ut för personer i olika samhällsgruper att i livet själv kunna välja sina värden, utveckla och förverkliga dessa i handling och kunna leva sin passion.
Dessa teman var de viktigaste redan hos filosofen Sören Kierkegaard och utgör kärnan i den moderna existensfilosofi som under 1800-talet växte fram ur Kierkegaards och Friedrich Nietzsches livsfilosofier. Kierkegaard är känd för sin uppmaning att välja de värden som man kan “leva och dö för”. Vikten av att välja återkommer senare hos Jean Paul Sartre, som dessutom starkt betonar att vårt själv, vår identitet, faktiskt skapas just genom våra medvetna (passionerade) val. Den som undviker att välja sina värden ansluter sig ofta till gruppens normer och lever i självbedrägeri – i ond tro (mauvaise foi) – menar Sartre. Vi människor använder omedvetet mängder av olika metoder för att slippa valets ångest.
I filmen har Antonio Vivaldi begränsad frihet att utöva sitt arbete som kompositör och musiker på grund av sin dåliga ekonomi. Han är helt beroende av sin inkomst från att arbeta som ledare för olika orkestrar, vilka sponsras av ofattbart rika köpmän i Vendig. När han får en ny anställning vid barnhemmet Ospedale della Pietà erbjuds han en lön som är hälften av den mindre begåvade föregångarens för att föreståndaren ser en möjlighet vid nyanställningen att öka sin egen vinst. Vivaldis uppgift består i att leda en orkester av föräldralösa unga kvinnor som utbildas till musiker fram till de är 20 år gamla, då de blir bortgifta till rika män som köper sig en fru. Kvinnan har inget att säga till om i denna handel, och villkoret för denna affärsuppgörelse är dessutom att kvinnan har kvar sin mödom, vilket kontrolleras av en fältskär.
När Vivaldi har sin första repetition med denna kvinnorkester vill han pröva violinisterna för att utse en förstaviolinist. Han låter dem spela ett svårt musikstycke och en efter en tvingas violisterna ge upp på grund av styckets komplexitet, och till slut är är det endast två violinister kvar. Den ena av dem är Cecilia som har förstått Vivaldis avsikt att välja en förstaviolinist och därför ger upp genom att (medvetet) spela fel och därefter sluta spela. Vivaldi väljer ändå Cecilia som försteviolinist, och hon blir upprörd och frågar honom varför han inte valde “den bättre” av dem.
Vivaldi svarar: Det finns musiker som är bättre än du, men du har något som de andra saknar!
Hon blir förvirrad och frågar vad det skulle vara.
Han svarar: Du spelar inte för att få beröm!
I denna scen betonas uppfattningen att välja sina värden så att man kan leva dem passionerat. Kierkegaard själv försatte sig i en situation i sin ungdom då han blev mycket förälskad i en ung flicka vid namn Regine Olsen och friade därför till henne. Hon svarade ja. På grund av Kierkegaards rykte som en kvicktänkt och skarp debattör i Köpenhamn var han en välkänd person och nyheten om hans förlovning spreds därför snabbt . I denna stund drabbades han emellertid av insikten att han aldrig skulle kunna kombinera ett äktenskap med den passion som uppfyllde honom: att få skriva de böcker kring alla de viktiga ämnen och reflektioner som borde få bli uttryckta innan han dog. I hans familj dog alla tidigt och han misstänkte att även hans liv skulle bli kort. Han slog upp förlovningen, vilket i Köpenhamns borgerskap uppfattades som en skandal. Istället satte han sig att formulera de tankar som han ansåg att världen behövde få ta del av. Han dog 42 år gammal och idag finns ett 40-tal böcker som han skrev innan även han avled tidigt. Det ska dock sägas att hade ärvt sin mycket rika far och behövde därför inte arbeta. Han kunde till och med anställa en assistent som hjälpte till med hans skrivande. Fortfarande räknas Kierkegaards verk som de kanske mest intressanta inom existensfilosofi.
I filmen Primavera delar Vivaldi och Cecilia en liknande passionerad inställning men i deras fall till musiken. I ett existensfilosofiskt perspektiv är alltså detta en viktig väg för att uppleva en stark meningsfullhet i livet. I dagens samhälle brukar detta uttryckas med klichéen “att brinna för något”. Skillnaden mellan denna schablon och existensfilosofins betonande av att välja sina egna värden är att det i det ena fallet oftast handlar om att odla sina intressen med syftet att öka sin egen glädje och njutning, medan det inom existensfilsofin snarare handlar om att vara kreativ för att också glädja och hjälpa andra: “Du spelar inte för att få beröm!”. Upplevelsen av lycka kommer alltså från att göra något meningsfullt. För Vivaldi och Cecilia är musiken alltså inte en kommersiell vara som de vill sälja för att bli rika eller få beröm.
Genom hela filmen möter man dock mycket rika personer vars enda drivkraft tycks vara att öka sin förmögenhet och sin makt och få visa upp sin sociala status i alla “viktiga” sociala sammanhang. Ingen av dem verkar använda sina rikedomar för att välja kreativa värden som de kan “leva och dö för” – förutom kanske sin sociala status. De tramsar omkring och ägnar sig åt barnsliga förströelser som rent tidsfördriv.
Till skillnad från Vivaldi lever Cecilia emellertid i total ofrihet. Det enda som ger någon mening i hennes tillvaro är gemenskapen med de andra föräldralösa flickorna och hennes passion för musiken. När deras orkester uppför musikstycken offentligt för de rika göms de bakom ett galler, då ingen har tillåtelse att få se deras ansikten. De tvingas leva i total anomymitet. De vet inte heller vilka deras föräldrar är. I institutionens arkiv förvaras ett avrivet kort som mödrarna lämnade in tillsammans med barnet för att senare kunna visa upp detta, ifall de återvänder för att hämta sitt barn. På nätterna går Cecilia upp för att skriva “brev” till sin mamma i en gömd dagbok, brev som aldrig kommer att skickas. När Cecilia inser att musiken är den passion som hon vill “leva och dö för” ser hon till att den unge grönsakshandlaren som levererar varor till barnhemmet saboterar hennes oskuldstest, och att hon därmed slipper giftermålet med den rike militären Sanfermo. När denne får informationen från fältskären om Cecilias avsaknad av mödomshinna arrangerar han ett möte med Cecilia där hon förklarar att hon vill ägna sig åt musiken. Hon kan inte tänka sig att tvingas ge upp att spela efter giftermålet. Med spelad ödmjukhet stryker han då hennes händer och säger att han hoppas att han även i framtiden kan få höra hennes vackra musicerande. Cecilias lyser upp av en plötslig, genuin värme och ett nytt intresse för honom. I nästa ögonblick bryter han av hennes fingrar på vänsterhanden! En maktdemonstration som inte får några följder för Sanfermo. Han är en stor donator för barnhemmet.
I filmens slutscen har Cecilia med hjälp av priorinnan lyckats fly från Ospedale della Pietà och sitter i en gondol i kvällsdimman tillsammans med en grupp människor som närmast framstår som båtflyktingar som farit illa i livet. Hon är skadad, föräldralös och helt utan pengar. Det finns inte en enda människa utanför barnhemmets väggar som hon känner. I vattnet kastar hon det avrivna kortet som hennes mamma lämnade tillsammans med barnet. Hon väljer därmed att strunta i sitt ursprung. Och hon ler förhoppningsfull och lycklig in i kameran.
Biobesökaren förstår att Cecilia ler för att hon äntligen är fri från inlåsningen i kyrkans barnhem och nu kan välja sin livsväg själv. Men som åskådare kan man känna sig obeväm med slutet. Kan hon verkligen välja sitt liv? Inga vänner, ingen familj, utan en enda krona, med skadad hand… Scenen är en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om det existentiella värdet frihet.
Jean Paul Sartre formulerade tidigt en åsikt om frihet som man ibland kallar radikal frihet, vars innebörd är att människan i alla lägen har möjlighet att välja sitt liv. Även Friedrich Nietzsche hade en liknande uppfattning. Simone de Beauvoir var däremot mindre optimistisk och menade att det naturligtvis finns faktiska sociala och ekonomiska förhållanden i samhället som begränsar människans valmöjligheter, en variant som man benämner situerad frihet. Även Martin Heidegger var tveksam till individens möjlighet att radikalt gå emot gruppens normer och samhälle. Enligt honom måste vi alla mestadels anpassa oss till gruppen, till “mannet”, som är vår ontologiska tillhörighet, men samtidigt behöver vi regelbundet återfinna våra egna värden för att inte förlora vårt själv. Dessa stunder kännetecknas av att vi drabbas av ångest. Heidegger ser alltså existentiell ångest som en sund “larmsignal” som varnar oss för att förlora vårt själv i anpassningen till gruppen – ångesten ropar oss nämligen tillbaka till oss själva men talar inte om vad vi måste göra! Efter mycket kritik från andra existensfilosofer och från marxister ändrade Sartre sin uppfattning och gick med på att alla människor inte har möjlighet att välja sina liv, då de yttre samhälleliga förutsättningarna kan vara mycket begränsande. Så hur ska man tolka regissörens val av slutscen? Som ett uttryck för en sartresk åsikt om radikal frihet att varje männsika har möjlighet att välja sitt liv, oberoende av yttre omständigheter? Kanske, men som åskådare börjar man leta efter andra tolkningar.
Slutscenen har dock ett tydligt budskap som rör individens möjligheter. I 1700-talets början hade individualismen etablerats som ett filosofiskt förhållningssätt som betonar den enskilda individens rätt och möjligheter i förhållande till institutioner och samhälle, kanske särskilt i handelsstaten Venedig. Ideologin liberalism utmärks av detta förhållningssätt, som vi idag brukar kalla för “borgerlig individualism”, en tro på att samhället måste bygga på just individens frihet att själv välja sitt liv och kunna berika sig själv genom sina förtjänster och talanger. Här finns även en idé om att egoism är till nytta för alla, ett slags etisk egoism. Kan man tolka slutscenen som en metafor för och hyllning till dagens borgerliga individualism? Säkerligen. Men kontrasten mellan Cecilias leende och hennes konkreta möjligheter att välja ett värdigt liv ger hennes leende en ironisk anstrykning, som troligen inte alls är avsedd.
Den svåraste delen i varje konstnärligt berättade är just avslutningen, då denna helt styr tolkningen av hela verkets yttrande. Litteraturvetaren Michael Bachtin betonar detta fenomen starkt och kallar det för finalisering. Som biobesökare börjar man därför spekulera kring andra möjliga tolkningar av slutscenen, som till exempel att det kan vara en gynnsam avslutning för en regissör när denne söker producent och sponsorer – en hyllning till individualismen och till kapitalismens credo att var och en är sin egen lyckas smed? Filmen avslutas ju med ett slags feelgood-atmosfär som biopubliken belåtet kan ta med sig på hemvägen. Dessa spekulationer är väldigt olyckliga för en film som för övrigt är helgjuten i sitt uttryck.
Även om flmens handling utspelar sig på 1700-talet är den producerad idag för att naturligtvis också säga något om våra existentiella villkor och vår samhällskultur. I filmens Vendig vid denna tid möter vi en av kyrkans institutioner i form av barnhemmet Ospedale della Pietà som tar emot föräldralösa flickor. Denna medeltida och feodala institution befinner sig på en plats där den moderna kapitalismen växer fram i Europa under renässansen, i de norditalienska handelsstäderna. Även om Vivaldi tekniskt sett är fri måste han acceptera den dåliga lönen och sina arbetsvillkor, då han faktiskt tillhör ett slags prekariat inom musik vid denna tid. Under perioden som kompositör i Venedig blir han mycket populär men hans ekonomi förbättras inte, överskottet hamnar i andras fickor. Trots hans frihet och hans passion för musiken är det de yttre omständigheterna i form av en kapitalistisk marknad och rika kapitalägare tillsammans med kyrkan som en feodal institution som bestämmer över hans liv – inte helt olikt dagens arbetsmarknad. Verklighetens Vivaldi dör därmed fattig och hans namn faller i glömska under 200 år, innan hans musik återupptäcks.
När Cecilia ler i gondolen tillsammans med andra utslagna existenser har inget yttre förändrats. Hennes enda vänner i världen, flickorna på barnhemmet, är kvar och inlåsta till 20-årsdagen, då fältskären kommer för att kontrollera att de är oskulder. De är chanslösa mot samhällets institutioner. Den individuella friheten är obefintlig.
Slutscenen med Cecilia i gondolen framstår därför som en tom estetisk gest gentemot publiken, som naturligtvis önskar Cecilia ett gott och värdigt liv, och filmregissören ger biobesökaren ett halvt löfte (med korsade fingrar bakom rygggen) om ett lyckligt slut genom att låta Cecilia titta in i kameran mot publiken och le förhoppningsfullt. Många filmer slutar på ett sådant sätt, alltså som en påhittad och imaginär lösning på samhälleliga orättvisor. Men Cecilias flykt är egentligen bort från själva samhället, då det inte finns någon plats för henne där, eftersom alla dess institutioner är riggade för exploatering. Hennes passion för musiken blir i detta samhälle ett slags utopisk impuls – en strävan efter en bättre värld. Det kan nämnas att hon visserligen får hjälp genom sitt deltagande i orkestern och från Vivaldi som talar för hennes sak när hon gör uppror. Och i slutet är det priorinnan som låser upp porten åt henne så hon kan fly från barnhemmet på natten. Men ingen av dem har någon makt att hjälpa Cecilia till ett värdigt liv.
Filmen utspelar sig under 1700-talets början men även idag lever många i Europas prekariat som Vivaldi med en stark önskan om ett eget skapande, men med små utsikter att kunna förverkliga sina passioner. Vissa förhållanden har naturligtvis förändrats sedan 1700-talet, andra inte. Men filmen är vacker och öppnar för många intressanta reflektioner, vilket får anses som en nåd i dagens filmutbud. Se filmen!
