SE FILMEN! DISKUTERA LIVET!

Främlingen (2025, Regi: Francois Ozon)

“Analysera din egen upplevelse av filmen – undvik filmkritikens deflektion!”

Albert Camus roman Främlingen (1942) är troligen en av de mest analyserade och tolkade romanerna i världen. När man kommer ut från biosalongen efter att ha sett François Ozons nya filmatisering av Camus roman är det därför förståeligt om man  känner pressen att säga något djupsinnigt om detta välkända verk, något som åtminstone kan överglänsa det som andra  biobesökare mumlar  på vägen ut: “Konstig film”, “Vad var poängen egentligen?”, “Trist”, “Han ville ju inget”.

Men istället för att ansluta sig till några av de traditionella tolkningarna kan man pröva att börja samtalet i den känsla eller stämning som filmen skapade. Många i publiken påverkas säkerligen av karaktären Meursaults likgiltighet, som kanske försätter oss i ett stämningsläge av  meningslöshet och poänglöshet , vilket naturligtvis är en känsla som vi till varje pris vill undvika. Men varför är Meursault egentligen så likgiltig?

Det är som om filmen saknar en intrig. Vad vill egentligen huvudkaraktären Meursault, och vad skulle i så fall hindra honom? Meursault vill inte bli chef i Paris när hans chef frågar honom. Han säger till Marie att Paris “är en smutsig stad”.  Han vet inte om han älskar Marie, men han kan tänka sig att gifta sig med henne om det är viktigt för henne, för honom betyder det ändå inget, säger han. Meursault verkar helt enkelt inte ha någon drivkraft.  Han har inget mål i livet, han förefaller snarare ha gett upp. Det finns ingen speciell mening med något. Allt är detsamma. Han är nöjd med sol och bad, en kaffe och ett glas vin. Meursault tycks alltså inte vilja något, vilket innebär att han saknar en motiverande känsla som drivkraft. Varför känner han då inget?

Vi har väl alla befunnit oss i liknande stämning vid något tillfälle. Hos Meursault verkar detta stämningsläge emellertid ha blivit permanent och han har accepterat den som mer eller mindre oundviklig eller konstitutiv i tillvaron, som tillhörande människans existens. Man undrar verkligen hur han hamnade i den stämningen. Men hur såg vår egen tillvaro ut när vi upplevde något liknande? Handlade det kanske om en meningsförlust av något slag? En separation? En förlorad kärleksrelation? Uppsagd från ett jobb? Eller kom vi inte in på den utbildning vi hoppades på? Var vi utleda på vårt jobb, stress, dålig lön, chefen som var otrevlig och att vi inte hade något inflytande? Vi jobbade mer än heltid men hade ändå svårt att få ekonomin att gå ihop? Vi hann inte med våra arbetsuppgifter? Vi kanske hade sökt 200 jobb men inte fått något svar? Vi saknade goda vänner? Vi kunde inte påverka vår livssituation? Orsakerna kan vara många.

Hur uppfattade vi världen under en sådan period? En känsla av att stå utanför gemenskapen? Att man inte passade in i den rådande kulturen eller i den sociala miljön eller på arbetsplatsen? Låg tolerans för sinnesintryck som ljus och ljud? Yrsel? Bortkopplad från sina egna känslor? Apati och likgiltighet? Vi följde andras krav, när vi inte hade någon egen inre motiverande känsla kvar? Dessa är symtom för det man idag kallar utmattningssyndrom, utbrändhet eller alienation – beroende på vilken teoribildning man föredrar.

Är Meursault kanske alienerad?

Diagnosen utmattningssyndrom passar väl utmärkt för Meursault, men denna benämning fanns inte på 1940-talet utan dök upp först på 1980-talet med begreppet utbrändhet. Han kunde naturligtvis varit utmattad utan att det fanns ett ord för symtomet. Begreppet alienation däremot blev mycket uppmärksammat av de intellektuella i Europa i slutet av 1930-talet, då ett manuskript av Karl Marx med hans utläggning kring alienationsbegreppet upptäckts. Marx skrev om begreppet alienation redan på 1830-talet men manuskriptet publicerades först hundra år senare. Camus skrev alltså romanen Främlingen (1942) och sin berömda essä Myten om Sisyfos (1942) under den period när begrepppet alienation spreds bland de intellektuella som en löpeld över världen. Hur såg då Meursault livssituation egentligen ut? Kunde han ha drabbats av utmattning eller alienation i den miljö filmen beskriver? Låt oss utforska han livssituation!

Meursault har ett enahanda kontorsarbete där han skriver ut fraktsedlar och arbetet är så dåligt betalt att han tvingats lämna sin mamma på ålderdomshem för att själv kunna överleva ekonomiskt. Men han besöker henne regelbundet och hon har funnit en ny fästman på hemmet. Meursault verkar inte ha någon pappa eller några syskon. Han sköter jobbet oklanderligt, trots att han är uttråkad. Han lever endast för helgerna då han kan bada i havet och sola och dricka kaffe. Han har inga riktigt goda vänner utan umgås med personer som egentligen utnyttjar honom för sina egna syften, vilket försätter honom i farliga situationer. Han har sex med sin gamla kollega Marie, men han har inga speciella känslor för henne. Han är dock uppriktig med detta när hon frågar. Han inser att han aldrg kommer att få ett bättre liv. Han tillhör de fattigaste av fransmännen i Algeriet. Under hans grupp finns bara “araberna” som Frankrike har koloniserat och som tvingas leva under speciella apartheidlagar.  År 1881 hade införts juridisk apartheid (lagkomplexet Code de l’indigénat). Detta system delade upp befolkningen i två strikta grupper med helt olika rättigheter. De europeiska bosättarna var fullvärdiga franska medborgare. Den inhemska muslimska majoritetsbefolkningen betraktades som franska “undersåtar” (indigènes). De saknade politiska rättigheter, utsattes för tvångsarbete och kunde straffas utan rättegång. Den bästa odlingsmarken beslagtogs från algerierna och gavs till de europeiska bosättarna, vilket ledde till utbredd fattigdom bland lokalbefolkningen.  Detta konfliktfyllda samhällsförhållande utgjorde ett dagligt hot om våld.

I flmens inledning får Meursault ett telegram med upplysningen att hans mamma dött, men det står inte när hon dog. Ingen verkar veta exakt när det skedde, kanske under natten.  Ändå kräver alla att Meursault ska känna till tidpunkten för hennes död eller åtminstone ljuga och säga en exakt tidpunkt. Han ber sin chef om två obetalda dagar för att begrava sin mamma och sitter hos henne under natten. Alla skambelägger honom senare för att han inte grät eller åtminstone låtsades gråta under begravningen. En av hans “vänner” blir knivskuren i armen när de möter en grupp araber på stranden och bråk uppstår. Senare samma dag tar Meursault en promenad ensam på stranden och träffar på araben som återigen drar kniven, varpå Meursault använder en pistol, som hans “vän” bett honom förvara, och skjuter araben. Under rättegången kan Meursault själv inte hitta en tillfredsställande  och för honom själv ärlig motivering till varför han valde att använda pistolen. Han blev “liksom” förvirrad av solljuset” säger han. I domstolen verkar han inte inse att han kanske kunde hävdat nödvärn. Han döms till döden.

Ovanstående resonemang utgår alltså från den känsla av främlingsskap (alienation), meningsförlust eller likgiltighet som vi troligen upplevde av filmen. Vi kunde identifiera oss med denna stämning och ställa frågan om Meursault kan ha varit drabbad av detta fenomen utifrån sin livssituation i det koloniala Algeriet. Vi struntade alltså i alla färdiga tolkningar av romanen (filmen) och utgick istället från vår egen upplevelse av filmen. Man kan kalla detta tillvägagångssätt för en fenomenologisk beskrvning av sin upplevelse, istället för att genast försöka tolka eller förklara den med en färdig teori. Om vi hade tolkat filmen genom att direkt hänvisa till Camus absurdism eller postkolonial teori (Edward Said) hade vi inte satt vår egen upplevelse i relation till filmen utan hänvisats till andras publicerade och “av det rådande samhället godkända” tolkningar, det vill säga sådana sociala uppfattningar och “uppförandekoder” som framställs av domstolen i filmens slut. Vi hade hamnat i den fälla av föreställningar som Camus ( och även t.ex. Nietzsche) menar att man måste revoltera emot – “Sanningen är subjektiv!” Samtidigt tar vi en risk när vi skapar vår egen tolkning, ty om även vi skulle hamna i en social situation (“domstolen”) skulle gruppen (“rannsakningsdomaren”)  kunna vända och vrida på våra argument och slutligen komma fram till att också vi är “ett känslokallt monster utan själ och moral” eftersom vi skapar vår egen tolkning och inte håller oss till de av samhället godkända.

Kanske skulle man kunna beskriva Meursault som “nietzscheansk” i den bemärkelsen att han helt och hållet utgår från sin egen tolkning av världen och struntar i att anpassa sig efter de idéer (lögner) som sprids i samhället av människor med maktanspråk. För dessa är Meursault livsfarlig då han verkar oemottaglig för argument som inte stämmer med hans subjektivitet, och sådana människor skulle ju kunna avslöja bedrägeriet med alla idéer, uppfattningar och föreställningar som vårt hierarkiska samhälle bygger på (kolonialmaktens och klassamhällets anspråk), där Meusault befinner sig lägst på skalan, men strax över “araberna”.

Familjen Camus

Albert Camus pappa, Lucien Auguste Camus, dog i första världskriget när Albert var ett år gammal. Pappan sändes till första världkriget i Frankrike för att delta  mot tyskarna i slaget vid Marne, där i princip hela den algeriska armén dog närmast omedelbart, då deras ledare skickade ut dem på slagfältet i traditionelll algerisk uniform som bestod av en knallröd jacka, blå byxor och vita detaljer i uniformen. Tyskarna kunde helt enkelt inte missa dem. Alberts algeriska pappa tvingades alltså offra sitt liv för den franska kolonialmakten. Alberts mamma, Catherine Hélène Camus, var dövstum och analfabet och städade för att försörja sina barn i en liten bostad utan el och rinnande vatten i fattigkvarteret  Belcourt i Alger. Albert Camus torde vara den nobelpristagare som kommit från de absolut fattigaste förhållandena av alla nobelpristagare i historien. Hans nobeltal 1957 var utformat som ett tacktal till sin folkskollärare Lucien Germain, som utan ersättning hjälpte Albert efter skolan och övertalade hans mamma att låta Albert studera vidare istället för att börja arbeta och hjälpa till med familjens försörjning. När Alberts pappa dog i kriget fick Albert också möjlighet att söka stipendier hos den franska staten för studier. I nobeltalet 1957 tackar Camus sin folkskollärare utan vars hjälp han aldrig hade kunnat nå så långt.

Albert Camus filosofi och kritik av andra existensfilosofer

Albert Camus utvecklar sitt eget filosofiska perspektiv i essän Myten om Sisyfos, som publicerades samma år som romanen Främlingen 1942, och där konstaterar han att det inte finns någon övergripande eller universell mening i människans liv. Människan vill ha ett svar på frågan om livets mening  men ställs då inför ett tyst universum. Detta är människans absurda belägenhet! Camus råd i denna upplevelse av meningslöshet är att istället accpetera den absurda situationen (att man aldrig kan hitta ett teoretiskt svar som ger livet mening ) och istället ägna sitt liv åt att revoltera mot orättvisor i solidaritet med andra människor – för att upprätthålla sin värdighet. Man kan också njuta av livets sensualitet och ägna sig åt kreativt skapande. Själv riskerade Camus sitt liv när han under andra världkriget deltog i franska motståndsrörelsen mot Hitler. Senare var han medlem i kommunistpartiet för att skapa jämlikhet och frihet för fattiga människor. Men han kunde aldrig acceptera ideologier som förväntade sig partilydnad och lämnade därför partipolitiken när stalinismen fick större inflytande.

Många uttolkare av Camus roman Främlingen vill gärna se Meursault som en gestaltning av Camus absurdism och att hans likgilitighet kan tolkas som en revolt mot det förljugna samhällets alla företställningar kring Gud och moral. En sådan tolkning lutar åt att Meursault först i slutet av romanen – när han står inför domstolen som representant för samhällsordningen  och prästen som representat för religionens krav på moral och gudstro –  börjar reflektera och förstå sin revolt på ett mer teoretiskt plan. Tidigare levde han sin revolt i praktiken utan att själv refelktera kring sitt liv som just en revolt.

Det som stöder en sådan tolkning är att Camus i sina personliga essäer skriver lyriskt om konkreta, fysiska upplevelser: att simma i havet, känna solen mot huden, äta god mat och umgås med vänner. Dessa omedelbara, sinnliga upplevelser kräver ingen djupare intellektuell mening för att vara värdefulla, enligt Camus. Även Meursaults relation med Marie passar in på Camus åsikt att det inte är någon idé att försöka hitta “den rätte” för evigt utan älska intensivt och gå från den ena passionen till den andra.

Camus vägrade att kalla sig existentialist, eftersom han menade att hans filosofi skilde sig på viktiga punker från existentialismen (Jean Paul Sartre).  Sartre och existentialisterna hävdade att existensen föregår essensen, vilket innebär att människan alltså föds utan mening och syfte och därför själv måste skapa sin egen mening och sitt eget varande genom aktiva och fria livsval. Man blir den man väljer att bli. Camus menade tvärtom att världen är i grunden meningslös och absurd, och att människan inte kan resonera sig fram till en högre gudomlig eller rationell essens (mening). 

Camus ansåg att existentialister som Sartre försökte lösa tillvarons absurditet genom att konstruera nya abstrakta system, hopp eller metafysiska lösningar som kunde fungera som den stora meningen i livet. Han ansåg att Sartre inte klarade av att stå ut med det absurda och därför “uppfann en lösning”. För Camus gällde det istället att leva kvar i det absurda – att erkänna meningslösligheten och möta den med medvetenhet, passion och revolt utan falskt hopp.

Camus och Sartre hade stora politiska meningsskiljaktigheter, särskilt gällande marxism, kommunism och synen på Sovjetunionen, vilket ledde till att de bröt sin vänskap offentligt 1952. 

Sartre gillade emellertid Camus roman Främlingen och ansåg att man inte kan förstå romanen fullt ut utan att läsa den tillsammans med Camus samtida filosofiska verk Myten om Sisyfos (som också kom 1942). Essän är “nyckeln” som förklarar det absurda i romanen. Sartre såg huvudpersonen Meursault som en människa som vägrar spela samhällets hycklande spel. Meursault lever alltså inte i självbedrägeri som de andra karaktärerna. Han döms egentligen inte för mordet på stranden, utan för att han är socialt främmande: han gråter inte på sin mammas begravning, han ljuger inte om känslor han inte har, och han vägrar ångra sig efter konventionens mönster. Sartre lyfte också fram Camus torra, sönderhackade berättarstil (med fransk passé composé) som ett litterärt grepp. Det skapar en kedja av isolerade “nutider” utan orsakssammanhang eller djupare psykologisk förklaring, vilket speglar en värld som i grunden saknar rationell mening.

Litteraturvetaren och den postkoloniala kritikern Edward Said kritiserar Albert Camus roman Främlingen genom att belysa romanens dolda koloniala strukturer. Said menar att romanen inte bara är en universell skildring av mänsklig existens och absurdism, utan att den i högsta grad är präglad av det franska koloniala herraväldet i Algeriet.

Det mest centrala i Saids kritik är att den algeriske mannen som huvudpersonen Meursault mördar på stranden lämnas helt namnlös. Genom att konsekvent referera till honom enbart som “araben” berövas han identitet, historia och mänsklighet.

Camus framställer Algeriet som en passiv och nästintill tom kuliss där franska medborgare lever sina liv. Det koloniala våldet och den systematiska underordningen av algerierna osynliggörs. Landskapet används som en metafysisk bakgrund för en fransk existentialistisk kris, snarare än en verklig plats präglad av ockupation. Under rättegången mot Meursault blir han i praktiken inte dömd för att ha tagit en arabisk mans liv, utan för att han inte grät på sin mors begravning. Said menar att detta belyser hur det franska koloniala rättssystemet helt och hållet prioriterar fransk borgerlig moral framför rättvisan för den koloniserade befolkningen.

Said argumenterar för att Camus, trots sin uttalade humanism, var oförmögen att föreställa sig ett självständigt Algeriet fritt från franskt styre. Romanen reflekterar därmed den återvändsgränd som Camus själv befann sig i politiskt, där han försvarade de franska algeriernas (pied-noirs) närvaro och rättigheter på bekostnad av majoritetsbefolkningens frigörelse. Genom denna läsning visar Said hur till synes opolitiska mästerverk kan bidra till att upprätthålla imperialistiska ideologier genom vad de väljer att utelämna eller tysta ner.

 

Så långt Edward Said. Det är naturligtvis en skarpsinnig kritik av alla tidigare tolkningar av Camus roman som Said gör i sin analys. Även vi berörde det koloniala förhållandet i Algeriet i vår analys när vi konstaterade att detta förhållande utgjorde en daglig “stressfaktor” av extrema mått. Koloniseringen innebar ett ständigt hot om våld i samhället.

En kritik av Edward Saids läsning av romanen Främlingen är att han inte tar hänsyn till att den är skriven i första person utifrån Meursaults extremt begränsade och känslokalla synvinkel. Det är alltså Meursault (inte Camus) som undviker att ge araben ett namn, eftersom Meursault saknar empati och intresse för andra människor i allmänhet. Det är alltså inte så att Albert Camus eller dennes berättarposition (“implicit författare”) delar Meursaults likgiltighet. Tvärtom blottläggs hur absurdt och orättvist det koloniala rättssystemet är, där Meursault i slutändan döms för att han inte grät på sin mors begravning snarare än för själva mordet.

 

Varför Karl Marx begrepp “alienation” undviks i filmkritik (Deflektion)

Saids uppfattning att till synes opolitiska mästerverk (Främlingen) kan bidra till att upprätthålla imperialistiska ideologier genom vad de väljer att utelämna eller tysta ner är intressant, då även Saids tolkning utesluter vår tolkning om  den alienerade Meusault på samma sätt som i princip alla andra tolkningar av Främlingen utesluter vår tolkning. Så varför utelsuts vår tolkning? Kan Meusault inte ha varit alienerad? Varför är detta begrepp så laddat? När alienationsbegreppet spreds i Europa på 1940-talet var det endast kopplat till Karl Marx manuskript Ekonomisk-filosofiska manuskript (eller Parismanuskriptet) där begreppet alienation presenteras i sin helhet.

AI-fråga “Vilka är huvudtankarna i marx alienationsbegrepp?” (Lägg märke till mina understrykningar av den drabbades tillstånd vilka stämmer väl med Meusault)

AI-Svar: “Karl Marx begrepp om alienation (eller främlingskap) handlar om hur människan i det kapitalistiska samhället berövas sin mänskliga natur och känner sig främmande inför sitt eget arbete och tillvaron. Marx utgick från att människan i grunden är skapande, social och medveten, men att det privata ägandet av produktionsmedlen och lönearbetet slår sönder denna potential.

Teorin delas traditionellt in i fyra olika former av alienation:

1. Alienation från produkten (av sitt eget arbete): Arbetaren skapar varor och värden, men äger dem inte. Ju mer värde arbetaren producerar, desto fattigare och mer maktlös blir hen i förhållande till varan. Produkten blir en främmande, fientlig makt som står över arbetaren och vänds emot hen som kapital.

2. Alienation från själva arbetsprocessen (själva aktiviteten): Arbetet är inte längre en fri, kreativ och självförverkligande handling utan ett tvång. Arbetaren kontrollerar inte hur, varför eller vad som produceras. Arbetet styrs av lönsamhet och maskinens takt, vilket gör att personen känner sig som hemma först när hen inte arbetar (på fritiden, med djuriska behov som att äta och sova), och känner sig främmande på sin arbetsplats.

3. Alienation från det mänskliga artväsendet: För Marx är det som skiljer människan från djuren vår förmåga till fritt, medvetet och skapande arbete. När arbetet reduceras till ett enskilt medel för fysisk överlevnad (att tjäna pengar till mat och hyra) fråntas människan sin verkliga essens och sin skapande förmåga.

4. Alienation från andra människor: Kapitalismen förvandlar den sociala samvaron till konkurrens. Arbetare ställs mot varandra (om jobb och löner), och relationen mellan människor blir opersonlig och präglad av marknaden. Istället för verklig gemenskap uppstår isolering och fientliga klassrelationer (till exempel mellan arbetare och kapitalist).

Hur upphävs alienationen?

Enligt Marx kan alienation inte lösas genom enskilda individers positiva tänkande eller psykologisk terapi. Eftersom den är inbyggd i kapitalets struktur kan främlingskapet bara försvinna när privatägandet av produktionsmedlen avskaffas och arbetet återigen blir en fri, kollektiv och skapande mänsklig verksamhet.” (Slut AI-sökning)

I den fetstilade understrykningen mot slutet kan man troligen få en förklaring till varför en tolkning av Camus Främlingen utifrån alienationsbegreppet  inte förekommer mer än undantagsvis (möjligtvis hos Fredric Jameson). Marx skyller nämligen alienationen på det privata ägandet av produktionsmedlen! Detta är en åsikt som är närmast onämnbar i dagens nyliberala samhälle. Lustigt nog delade den socialliberale samhällsfilosofen John Rawls Marx åsikt att förbjuda enskilt ägande av produktionsmedlen i sitt världsberömda verk A Therory of Justice (1971), där han ansåg att de rika kapitalägarna i kraft av sina pengar kunde styra “demokratin” genom att stödja sina kandidater med pengar och utrymme i deras medier.

Said har troligen hämtat sin uppfattning – hur till synes opolitiska mästerverk kan bidra till att upprätthålla imperialistiska ideologier genom vad de väljer att utelämna eller tysta ner – från Fredric Jameson men valt att själv inte alls beröra den tolkning som utgår från alienationsbegreppet utan helt fokusera på det koloniala förhållandet.

Som underubrik till vår analys användes i inledningen begreppet deflektion, vilket inom psykologin och psykodynamisk teori används för att beskriva en omedveten försvarsmekanism där en person styr bort uppmärksamheten från något som känns obehagligt, hotfullt eller ångestframkallande. Istället för att hantera det faktiska problemet eller känslan, flyttas fokus till något annat – till exempel genom att helt enkelt prata om något annat. Frågan är om filmkritiken ägnar sig åt deflektion när de konskekvent undviker både att sätta in filmerna i en historisk kontext och reflektera kring filmernas existentiella innehåll.

Det är just detta beteende som Edward Said kritiserar Albert Camus för och även alla andra tolkningar av Camus roman som undviker det koloniala perspektivet. Men frågan är om inte också Said i sitt fokus på det koloniala ansluter sig till denna tradition av deflektion för att inte utmana de krafter i vårt samhälle som bestämmer över vad som ska publiceras och vad som ska belönas eller straffas.

Men kanske kan vi försvara vår egen subjektiva tolkning av filmen Främlingen genom att hänvisa till Camus begrepp revolt där vi tillsammans med andra i solidaritet kämpar för vår värdighet och för våra rättigheter. Om detta inte godtas kan vi i värsta fall säga: “Det var på grund av solen”.

 

Algeriets självständighet. Wikipedia

Fransk kolonialism

Algeriet som nationalstat, med de geografiska gränser som landet har i dag, kom till först under det franska koloniala väldet. Den franska erövringen av Algeriet började 1830, då mycket av kusten ockuperades. Mot en invasionsstyrka på cirka 38 000 man organiserades motstånd under ledning av Abd el-Kader. Han ledde omkring 12 000 man i kamp mot fransmännen i västra Algeriet år 1832, och många algerier ser honom i dag som den symboliska grundaren av deras nation. Under Abd el-Kaders ledning bildades en algerisk stat, relativt självständig från det osmanska riket, som omfattade merparten av västra och centrala Algeriet. År 1839 förklarade han jihad, heligt krig, mot de vantrogna inkräktarna, något som innebar början till slutet på Abd el-Kaders militära framgång. Fransmännen svarade med att sända 100 000 soldater över Medelhavet, och Abd el-Kader tvingades 1847 att ge upp motståndet. Ett nytt uppror på 1870-talet, lett av Abd el-Kaders son, slogs också ner.^[13]

På samma sätt som de brittiska besittningarna Kenya och Sydrhodesia, de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, och Sydafrika, blev Algeriet en nybyggarkoloni. Inte i någon annan koloni i Afrika slog sig så många européer ner som i Algeriet. År 1850 var omkring 130 000 fransmän bosatta i landet, och vid slutet av 1800-talet över en halv miljon. Då hade Algeriet blivit en fransk provins, och nybyggarna fick rätt att välja sina egna deputerade till Frankrikes nationalförsamling i Paris. Den stora majoriteten av alla algerier blev Frankrikes undersåtar och utsattes för omfattande diskriminering utan några politiska rättigheter.^[13]

Befrielsekriget

Avkoloniseringen av Algeriet blev ett av de blodigaste kapitlen i afrikansk kolonialhistoria. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin. Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i Front de Libération Nationale (FLN), och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15 000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200 000. Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter det smärtsamma nederlaget i Indokina. Sedan fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900 000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till “koncentrationscenter” för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan. FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, gouvernement provisoire de la république algerienne (GPRA), och börjat bygga upp en reguljär armé.^[13]

Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget. År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet ett kuppförsök understött av franska generaler, men detta slogs ner. Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7 % av rösterna lades på de Gaulles politik.^[13] Kriget kostade mellan 300 000 och 1,5 miljoner algerier livet.^[15] 8 000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.^[13]