Med utgångspunkt i en studie av svenska reseskildringar från Indien undersöks hur vår bild av andra och oss själva styrs av krafter som vi sällan är medvetna om. Vår uppfattning om vår roll i en historisk-social kontext tycks faktiskt till stor del formas av kulturpolitikens värderingar i hemlandet, vilket är en viktig insikt för vår existentiella hälsa.

Nedanstående läsning av reseskildringar från Indien mellan 1980 och 2006  vill visa att det tycks finnas en koppling mellan den kulturpolitiska debatten i Sverige och hur de svenska skribenterna utformat sina reseskildringar från Indien. De idéer som  är “politiskt korrekta”  i hemlandet vid tidpunkten för skildringen påverkar  hur man beskriver Indien. Man kan alltså ge Edward Said rätt i påståendet att reseskildringarna i stor utsträckning egentligen i första hans speglar författarnas politiskt-intellektuella bakgrund.

Detta innebär sannolikt att det politiska perspektivet i vårt hemland och hur det presenteras i media i stor utsträckning påverkar vår världssyn, samhällssyn och månniskosyn – alltså att vår hela livsåskådning påverkas av media i en utsträckning som vi knappast är medvetna om.

Jan Myrdals bok Indien väntar (1980) följer normen från sjuttiotalets vänstervåg i alla väsentliga avseenden, men här ska väl också tilläggas att han tillhör en av de få intellektuella som konsekvent fortsatt att skriva utifrån samma vänsterperspektiv, oberoende av den aktuella debatten.

 

Lasse Berg däremot förskjuter sitt intresse från de sociala orättvisorna i en tidigare reseskildring från Indien till ett miljöperspektiv på 80-talet i boken  Längs Ganges (1984). Dock kan man konstatera att han på ett tydligt sätt behåller ett normerande perspektiv som lagstiftare men låter utvalda indier istället uttala de åsikter som han själv förfäktar i boken.

 

Göran Tunström skiljer sig åt i många avseenden och kan representera den typ av författare som Edward Said menar har ett privat, estetiskt motiv för sin skildring och som därför inte lika lätt hamnar i den “orientalistiska fällan”.

 

Per J Andersson kan faktiskt anses ha ett “kolonialt perspektiv” i boken Moderna Indien (2006), där han skildrar medelklassens förbättrade standard i Indien. Han behandlar Indien som en diskurs och föreskriver “den rätta medicinen” åt indierna, även åt de fattiga, trots att de inte ens får vara med i hans bok.

 

 

 

INLEDNING

Vår bild av omvärlden formas av skildringar som förmedlas via olika medier. Vi har sällan möjlighet att själva besöka mer än en bråkdel av jordens länder, men inte ens vid dessa besök är det lätt att få en initierad uppfattning om ett land; uppgiften är alltför stor och komplicerad. Ändå formar vi ett slags helhetsbild – som man inom hermeneutiken kallar förförståelse eller fördom – av ett stort antal länder och kulturer utifrån den otillräckliga information vi har. Detta fenomen tycks vara en grundläggande mänsklig egenskap. Med denna bristfälliga kunskap formas ofta våra attityder gentemot ett land och dess befolkning. Denna svårighet, att på samma gång skaffa sig kunskap genom andras skildringar och ändå förhålla sig självständig, gäller självfallet även dem som jobbar inom media och opinionsbildning, som t.ex. journalister, läromedelsförfattare och politiker.

På bibliotek och i databaser finns ofta ett stort antal vetenskapliga titlar som behandlar olika aspekter av en kultur eller ett land, men i praktiken är det säkerligen många av oss som inte har tid eller möjlighet att använda oss av detta material utan istället gärna vänder oss till en mer lättillgängligt stoff. Kanske är det i denna belysning man kan betrakta reseskildringen som genre. Den innehåller ofta iakttagelser från landet blandat med fakta och resenärens egna reflektioner och består således av en blandning som många upplever som underhållande och lättläst. Att läsa en enda bok om ett land är lättare än att söka information från olika källor. Frågan är alltså om inte reseskildringen erbjuder just denna eftersträvansvärda helhetsbild som annars är så svår att nå.

Vi utgår givetvis ifrån att författaren har läst in sig på den vetenskapliga litteraturen och är expert inom området. Vad vi emellertid kanske inte beaktar är alla de faktorer som påverkar eller snedvrider den bild som reseskildraren ger i sin bok, som t.ex. reseskildrarens perspektiv, dennes resurser vad gäller ekonomi och tid, hur kontakten med människor gått till etc.

En fara med helhetsförståelsen är att den är väldigt svår att ändra när den väl etablerats, oavsett vilken information som talar emot den. Edward W. Said påpekar i sin bok Orientalism att uttalanden om obetydliga detaljer rörande Orienten i hermeneutisk mening lätt uppfattas som gällande helheten, och att framför allt reseskildringar ofta får större auktoritet än verkligheten själv: ”Och många författare av reseskildringar eller guideböcker skriver givetvis sina böcker för att tala om att ett land är det ena eller det andra eller, än bättre, att det är färgstarkt, dyrt, intressant och så vidare. I bägge dessa fall är tanken att människor, platser och upplevelser alltid kan beskrivas i en bok, så att boken (eller texten) får en större auktoritet än till och med den verklighet som den beskriver.”[1] Reseskildringen kan alltså ha en större betydelse för vår omvärldsuppfattning än vad man kanske inser. Frågan är till exempel hur Lonley Planet-guiderna präglar den västerländska ungdomsgenerationens syn på länder i andra världsdelar.

 

Reseskildringen som genre

Hur ska man då uppfatta det man läser i en reseskildring? Har texten samma status som en facktext, eller är det så att den ofta synlige berättaren i en reseskildring gör framställningen subjektiv och därmed opålitlig? Å andra sidan, om man tar bort den synlige berättaren i reseskildringen, blir avsnitten därmed mer objektiva? Hur ska man alltså uppfatta reseskildringen som text? Det som gör en sådan bestämning svår är att reseskildringen ofta betraktas som både facktext och skönlitteratur.

På biblioteken är det till exempel vanligt att man klassificerar reseskildringar under bokstaven N, dvs. ämnet geografi, trots att många reseskildringar har en kraftig betoning på andra ämnesområden. Själva begreppet reseskildring är inte heller enkelt. Här finns en rad olika genrebeteckningar som används: resereportage, resehandbok, reportagebok etc. Det saknas tydliga definitioner av dessa begrepp. Margareta Petersson menar i sin avhandling Indien i svenska reseskildringar 1950-75, att de flesta reseskildringsforskarna brukar avgränsa genren på så sätt att de avser en text som har ”ett subjekt, dvs. en i texten tydlig berättare, vars erfarenheter, äventyr eller reflektioner är väsentliga element, och ett objekt, dvs. beskrivningar av den yttre verklighet berättaren reser i och informationer om denna verklighet.”[2]

Margareta Petersson delar in genren i två huvudgrupper som bygger på hur tydlig berättaren är i texten. Vissa skildringar är i stor utsträckning deskriptiva, där berättaren väljer att beskriva omvärlden utan att ge uttryck för egna reflektioner, medan andra är mer narrativa, vilket innebär att författaren kontinuerligt också infogar avsnitt som fokuserar på berättaren som resenär. Dess två grundtyper kallar hon för beskrivande respektive berättande.[3] Petersson påpekar att valet av framställningstyp ofta avgör vilken princip som kommer att ligga till grund för kompositionen. Väljer man den beskrivande blir det egenskaper hos objektet, landet, som kommer att strukturera stoffet, medan jagets upplevelser i den berättande typen får inflytande på kompositionen.

Petersson leder också in resonemanget på en annan intressant aspekt på reseskildringen, nämligen hur man ska värdera den bild författaren ger av ett land. Hon menar att bilden blir ett ”resultat av mötet mellan en verklighet och den ideologi eller den referensram författaren har.”[4] Margareta Peterssons bok utkom före Edward Saids bok Orientalism. Trots detta uppmärksammar hon problematiken med att den västerländske berättaren skildrar ett land utifrån sin egen referensram, eller för att tala med Said, att resenären möter ”Orienten i första hand som europé eller amerikan och i andra hand som individ.”[5]

 

SAID MENAR ATT MAN INTE SKA ska se det orientalistiska perspektivet som en medveten allians mellan den politiska makten och alla dess yttringar, utan snarare som en geopolitisk spridning till i princip alla (ämnes-)områden inom den västerländska kulturen. Sättet att se på främmande kulturer är en diskurs som därför formas genom ett utbyte med politisk, ekonomisk, kulturell och moralisk makt. Följden blir att den som skildrar en främmande kultur i själva verket beskriver något annat än det som explicit utsägs i skildringarna: ”Ja, mitt egentliga argument är att orientalismen är – och inte bara representerar – en betydelsefull dimension i den moderna politiskt-intellektuella kulturen och att den som sådan har mindre att göra med Orienten än med ’vår’ värld.”[6]

Att en reseskildrare är präglad av sin egen kultur låter väl som en självklarhet. Men att denne i stor utsträckning formar sin skildring efter sin kulturs alla maktfält och därför i själva verket snarare uttrycker sin kulturs perspektiv än skildrar den främmande kulturen är ett tillspetsat påstående, som kan utgöra en spännande utgångspunkt för en undersökning. I vilken utsträckning kan ett sådant påstående stämma in på hur svenska reseskildrare under en viss period har framställt Indien?

 

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie blir därför att undersöka om man kan hitta belägg för att svenska reseskildringar från Indien mellan 1980 och 2006 kan sägas vara formade i utbyte med politisk, ekonomisk, kulturell och moralisk makt i den mening som Said antyder. En intressant frågeställning härvidlag är huruvida reseskildringens innehåll och form påverkas av den ideologiska debatten i Sverige. En annan fråga är om man kan se att reseskildringen influeras av större internationella strömningar som modernitet och postmodernitet. Ytterligare en frågeställning är om man kan se ett kolonialt perspektiv i reseskildringarna och om detta i så fall förändras under perioden.

 

Material

Jag har medvetet valt reseskildringar utifrån samma kriterier som i Margareta Peterssons avhandling för att dels underlätta för den som vill jämföra reseskildringar under den period hon valt (1950-1975), och dels för att helt enkelt utnyttja det metodologiska förarbete hon lagt ner på att precisera lämpliga begrepp i analysen av reseskildringar. Utöver de begrepp som jag lånat av henne använder jag också vissa andra som preciseras i avsnittet som behandlar teori och metod.

När det gäller reseskildringar har jag valt texter som publicerats i bokform under perioden 1980-2006. Böckerna är icke-fiktiva och innehåller omfattande information om Indien.

En annan avgränsning är att jag valt reseskildringar som skrivits av författare som inte bor i Indien, varför t.ex. Zac O´Yeah inte är representerad. Andra böcker som inte kommit med är sådana som behandlar ett särskilt område i Indien och därför inte skildrar en resa genom Indien. Detta innebär att t.ex. Sören Sommelius bok Indiens kämpande Kerala (1988) och Mats Wingborgs Kerala : alternativ väg till välfärd : rapport från en sydindisk delstat (1999) inte finns med. Även skildringar som inte innehåller en framträdande berättare utan snarare beskriver olika ämnesområden inom indiskt samhällsliv har uteslutits, ofta har dessa inte heller karaktär av en resa. Som exempel på en sådan bok kan nämnas Indien – från stackare till stormakt (2005) av Anna Kinberg Batra. Antalet reseskildringar från Indien har inte varit stort mellan åren 1975 och 2006.

Den tidigaste skildringen under denna period i mitt material är Jan Myrdals bok Indien väntar som kom ut 1980. Myrdal är en av de mest kända författarna till reportageböcker från andra länder. Nästa bok är Göran Tunströms Indien – en vinterresa (1984). Denna reseskildring skiljer sig från de övriga i mitt urval på grund av det starkt litterära inslaget. Lasse Berg har skrivit flera böcker som behandlar Indien så boken Längs Ganges (1986) är inte den första. Den bygger på en omfattande research och uppfyller alla kriterierna för denna studie. Moderna Indien är också en typisk reseskildring och det är inte Per J Anderssons första skildring från Indien. Han har tidigare utgivit Curryexpressen (1997) och Indien: personlig guide (2004). Han är redaktör för tidningen Vagabond och skriver regelbundet reportage från Indien, både för dagspress och magasin.

 

Teori och metod

När det gäller frågeställningen kring reseskildringens förhållande till de ideologiska växlingarna kommer jag att använda Anders Frenanders avhandling Debattens vågor som är en genomlysning av svensk kulturdebatt mellan åren 1946 och 1989. För denna studie blir två perioder av särskilt intresse. Den första kallar Frenander för Vänsterns problemformuleringsprivilegium, 1969-1978, och den kännetecknades av den sista fasen i en kraftig ekonomisk uppgång efter kriget. Befrielserörelser i de gamla kolonierna leddes av vänsterrörelser (t.ex. Vietnam, Angola) och i Sverige hade vänstern genom media och nystartade bokförlag lyckats skaffa sig det som Lars Gustafsson i en essä 1980 kallade problemformuleringsprivilegiet, som innebär att den som har kanalerna att i offentligheten formulera hur ett samhällsproblem ser ut också kan styra vad som är relevanta lösningar.

Den andra perioden är Högersvängen, 1979-89, vilken utmärktes av att den ekonomiska nedgången som inletts under 70-talet fortsatte och ledde till en misstro vad gällde den svenska modellen som byggde på keynesiansk teori. Arbetsgivarföreningen hade under 70-talet startat förlag (Timbro m.fl.) för att återvinna problemformuleringsprivilegiet och denna strategi började nu nå framgångar. I Asien uppstod allvarliga konflikter mellan socialistiska stater som Vietnam, Kambodja och Kina, vilket ledde till ideologiska tvivel.

 

NÄR JAG JÄMFÖR RESESKILDRINGARNAS BILD av Indien med de ideologiska växlingarna i Sverige använder jag begrepp från Margareta Peterssons avhandling. Jag kommer därför att titta på innehållsfält, eftersom det finns stora möjligheter att detta speglar strömningar i tiden; komposition, då det kan säga något om författarens grundperspektiv; berättare, vilken kan avslöja författarens attityd till Indien och de människor han möter där. Jag kommer även att undersöka läsaren, dvs. för vem författaren skriver. Sammantaget hoppas jag att komma fram till det som Petersson i sin avhandling kallar för normen: ”I normen sammanfattas författarens kunskaper, känslor och försanthållanden. Författaren uttrycker normen medvetet och omedvetet, explicit och implicit, i innehåll och form.”[7]

Den andra frågeställningen utgår från Zygmunt Baumans reflektioner kring förändringar vad gäller de intellektuellas roll under modernismen respektive postmodernismen. Författare till reseskildringar kan räknas till de intellektuella i samhället, och det kan därför vara av intresse att undersöka om man i reseskildringarna kan iaktta en sådan förändring stämmer.

 

ATT VARA INTELLEKTUELL ENLIGT BAUMAN ”is to rise above the partial preoccupation of one’s own profession or artistic genre and engage with the global issues of truth, judgement and taste of the time.”[8] Skillnaden mellan det moderna och det postmoderna, menar Bauman, är synen på världen och framförallt på den sociala världen. Under modernismen dominerar uppfattningen att världen är en ordnad helhet som går att förklara och kontrollera och därmed styra om man som intellektuell har tillägnat sig de rätta reglerna för kunskapsinhämtning. Detta innebär att kunskap kan universaliseras och gälla på olika platser vid olika tidpunkter. Det lokala och tidsbundna är därför av mindre värde.

Den postmoderna synen däremot anser att det finns flera ordningar som styrs av praktiker istället för tvärtom. Därför finns ingen nåbar teoretisk universell ordning som kommer före praktiken och som kan påtvingas världen. Det är tvärtom praktiken som ger validitet åt ordningen. I dessa två sätt att se på världen, och framför allt den sociala världen, får de intellektuella olika roller. I det moderna perspektivet har de intellektuella rollen som lagstiftare, vilket innebär att deras åsikt om samhället får status som riktig och bindande på grund av att de anses ha en objektiv kunskap, eftersom de besitter kännedom om reglerna för rätt kunskapsinhämtning. I det postmoderna perspektivet fungerar de intellektuella som uttolkare. Deras uppgift blir att översätta utsagor inom en kunskapstradition till en annan som är likvärdig, för att underlätta kommunikationen mellan medlemmarna i de olika kunskapsområdena. Förutsättningen för denna verksamhet är en djupgående kunskap inom de båda traditionerna. Man ska emellertid inte glömma, menar Bauman, att de intellektuella fortfarande kan ha rollen som lagstiftare inom det egna området.

 

I MIN UNDERSÖKNING SKA JAG ALLTSÅ FÖRSÖKA använda dessa två begrepp, lagstiftare och uttolkare, för att undersöka om det skett en förändring från 1950 fram till 2006 när det gäller hur författarna tolkar sin uppgift. Metoden för att undersöka den intellektuelles syn på sin roll bygger på de begrepp som jag hämtat från Petersson avhandling och vilka jag redogjort för ovan: innehållsfält, komposition, berättare, läsare och norm. Vad gäller den tredje frågeställningen – dvs. om man kan se ett kolonialt perspektiv i reseskildringarna – kommer jag att använda begrepp från Edward Saids bok Orientalism. Grundtanken i hans resonemang är att européerna genom att göra Orienten till en diskurs (disciplin, studieobjekt) skapar en dikotomi, en tudelning, och härur uppstår de andra och ett oss. Orienten blir en motbild, något som är annorlunda och främmande. Said talar också om strategisk placering och menar att den som försöker skildra något som är så stort och svåröverskådligt (som Orienten) förhåller sig på ett speciellt sätt vad gäller berättartonfall, bildspråk, symboler, teman och motiv.

 

Jan Myrdal, Indien väntar (1980)

“Det är svårt att säga hur det är med klassförhållandena, säger Anand. Någon census har det inte varit sedan 1950. Den kontrolleras ju för övrigt av dem själva. Men man kan anta att av hundra hushåll tillhör femton större jordägare och rikare bönder. De övriga åttiofem består av mellanbönder, fattigbönder och jordlösa. På de platser där de sociala konflikterna blivit öppna tenderar de att organisera sig vänsterut och definiera sin situation politiskt. Där striderna inte är så akuta eller där de just inletts definierar de sig kastmässigt och tenderar att följa sina kastledare även när det går emot deras klassintressen. De gamla jordägarna var nästan helt från högkast. De nya jordägarna är från olika kaster och söker utnyttja kasten för att splittra fattigbönder och jordlösa.” [9]

 

 Innehållfält

Redan i bokens inledande avsnitt (ej ovanstående citat), som fungerar som ett slags förord, slår Myrdal fast några intressanta förhållanden i ett manifestliknande avsnitt. I första stycket kommenterar han att ”vi” (Myrdal och Kessle) rest till Indien vid tio tillfällen innan de företar sig denna resa som ska resultera i boken Indien väntar. Sammantaget, påpekar Myrdal, har de tillbringat fyra år i Indien. Som läsare får man intrycket att Myrdal därmed vill ha sagt att de har en mycket stor erfarenhet av Indien och dess förhållanden.

I andra stycket markerar han tydligt normen i sin framställning: ”Var gång vi kommit har vi kunnat iaktta hur ett fåtal slösar allt större del av de knappa resurserna på bjäfs och luftkonditionerade tåg och nya förorter åt sig under det att de många pressas ner i allt värre fattigdom.”[10] Redan från början tar alltså Myrdal öppet ställning politiskt och det är inget som förvånar med tanke på att han är socialist och använder den materialistiska historiesynen som en grund för sitt skrivande, vilket också framgår tydligt i samma avsnitt där han konstaterar att ”Indien blev självständigt 1947. Kolonialismen lönade sig inte längre.”[11]Framställningen bestäms av just denna utgångspunkt, att det är den ekonomiska basen som i stor utsträckning skapar och styr de sociala och politiska förhållandena. Innehållet i Myrdals bok kretsar i stora drag kring förtryck och dess motstånd i Indien, historiskt och idag, i relation till den materiella basen och den kulturella överbyggnaden, alltså ett tydligt historiematerialistiskt projekt som jag nämnde tidigare. Myrdals text rör sig till stora delar på en strukturell nivå där de stora samhällsfrågorna avhandlas, ofta i form av en diskussion bland indiska intellektuella där Myrdal deltar: ”Jag är inte hegelian, sade Suraj. Det finns inga krafter i allmänhet som styr historien. I fem timmar hade vi suttit ett sällskap hemma hos honom och druckit kaffe och diskuterat det indiska skeendet.” Vid dessa tillfällen påpekar Myrdal återkommande att Indien är en plats där de stora intellektuella ämnena diskuteras, till skillnad från den svenska ankdammen (som han uttrycker det).

De avsnitt i Indien väntar som rör den samtida indiska politiken vid Myrdals besök avhandlas genom ett referat från diskussionerna bland intellektuella indier. Nästan uteslutande handlar dessa kapitel om Indira Ghandis politik och om hennes son Sanjay Ghandis maktgirighet. Förvånansvärt många och långa avsnitt behandlar Indiens allmänna historia, religionshistoria, arkitekturhistoria etc. Vid en första anblick kan man uppfatta områdena som relevanta men dels är det svårt att se kopplingen till våra dagar och dels behandlas de som ett slags diskurs, där man får en känsla av att Myrdal vill visa hur mycket han läst och dessutom vad som är ”den rätta uppfattningen” om de historiska perioderna i Indiens historia. Han är mycket kategorisk i sina uppfattningar – som om källmaterialet är fullständigt entydigt. Följden blir att boken i många stycken framstår som en bok om Indiens historia och inte som en reseskildring. I slutet av boken kommer han så in på samtidens förhållanden, och framför allt missförhållanden, och dessa avsnitt har en mycket stark närvarokänsla och passar väldigt bra in i reseskildringen som genre. Dessa avsnitt behandlar kastvåld, tortyr, våldtäkt som ett kastförtryck och polisens metoder mot dem som protesterar.

 

Komposition

Principen för kompositionen i boken Indien väntar är inte helt lätt att upptäcka. Som jag nämnde ovan verkar syftet med flera avsnitt vara att ge utrymme för ett slags utredande och beskrivande diskurser om olika ämnesområden som rör Indien, och dessa avsnitt känns främmande i reseskildringen som genre på grund av sin omfattning. En annan styrande princip är att Myrdal och Kessle åker till vissa platser för att diskutera med intellektuella indier. Detta upplägg blir inte särskilt tydligt för läsaren som därför får problem med att följa någon röd tråd. Det kan vara svårt att frigöra sig från tanken att Myrdals projekt handlar om”att vara intellektuell” och att det är detta som styr kompositionen. Syftet verkar nämligen inte vara att spegla det samtida Indien genom att beskriva de ”objektiva” förhållanden som är möjliga att studera. Inte heller resonerar han kring mötet med indierna eller sina egna upplevelser av att vara i Indien som europé, vilket t.ex. Tunström gör i sin reseskildring.

 

Berättare och läsare

I de berättande avsnitt som inte har karaktären av utredning kring ett ämne utan handlar om dem själva använder Myrdal antingen vi eller jag. Emellanåt använder han Gun Kessle som en dialogpartner, ibland på ett sätt som påminner om Platons dialoger, emellanåt med samma lite ”nedsättande” tonfall: “Du glömmer förvaltningen och byråkratin, sade Gun. Det var mogulerna som formade det byråkratiska stålskelett som britterna övertog. Mogulerna hade själva övertagit traditionen, sade jag. Såväl den indiska staten som den indiska läran om staten är äldre än britter och allsköns andra invandrarherrar.”

I olika sammanhang (bl.a. Skriftställning, 1968) har Myrdal häcklat den borgerlige reseskildrarens intresse för den egna personen under resan, men Myrdal följer denna genretradition förvånansvärt väl i de korta avsnitt där läsaren får följa paret Myrdal och Kessle under resan: ”Dammet irriterar. Jag har svårt att sova. Det kliar. Det täpper till alla porer. Jag får svårt att andas. Trots att det är kallt går jag ut till duschrummet för att tvätta mig. Hela förstaklassvagnen sover. Alla dörrar omsorgsfullt reglade. Jag duschar.”[12]

Det är som om Myrdal anstränger sig för att följa den tradition som han förlöjligat och man får ibland intrycket att han brottas mellan olika genrekrav, dels från reseskildringen och dels från facktexten, mellan de berättande och de beskrivande delarna. Han verkar dras mot den beskrivande facktexten men tvingas föra in berättande delar för att framställningen ska kunna passera som en reseskildring.

Efter att man läst Myrdals bok kan man undra vem som är hans läsare, framförallt med tanke på dessa långa avsnitt om indisk historia som dessutom behandlar äldre tider utan någon tydlig koppling till dagens förhållanden. Om man som läsare inte redan är mycket väl insatt i Indiens historia har man svårt att följa Myrdals resonemang, eftersom han verkar förutsätta att de flesta fakta är kända för läsaren och att han därför kan resonera fritt om en historisk företeelse utan några pedagogiska ansatser. Så, för vem skriver han? Redan i förordet tar han själv upp den frågan:

“Man kan fråga sig för vem jag skrivit. Ja, den som inte vill läsa sådant som kräver lite eftertanke och som inte är beredd att erkänna grymhetens verklighet och som anser att det är löjligt och puritanskt och maoistiskt med påpekanden sådana som att också detta svenska folkhem till stor del byggts upp av till välfärd materialiserad barnasvett, fattigbönders blodshosta och med våldtäkt straffade kvinnors skrik i Indien…den bör inte läsa denna bok. Den däremot som är beredd att resonera och är beredd att tänka efter, kanske säga emot, i varje fall ta ställning, kan följa med på dessa fyra år av resor och omvärderingar. Jag skriver alltså för läsare.” [13]

 

Det som förvånar i detta citat är att han verkar bortse från en ”normalbildad” svensk och istället vänder sig till en mycket liten klick personer med omfattande kunskaper om Indien och med en annan politisk åskådning. En annan möjlig läsare är den som är insatt i indiska förhållanden och som dessutom delar Myrdals ideologiska perspektiv, men detta borde rimligtvis inte skapa en större motivation för ett så stort projekt. Som jag nämnde tidigare refererar han ofta i sin bok till intellektuella personer och man får intrycket att han nästan uteslutande skriver för denna grupp, och kanske då inte ens för de intellektuella i Sverige vilka han uttrycker sig nedsättande om i boken, utan till en internationell grupp av intellektuella med intresse för vad som händer i Indien. Om man vill vara lite syrlig skulle man kunna påstå att Myrdal knyter an till en äldre tradition inom genren, den borgerliga bildningsresan, där man skriver för den egna gruppen, nu med den variationen att det är en intellektuell elit, men troligtvis med sina rötter i en bildad borgerlighet. Boken översattes 1986 till engelska (India waits).

 

Det ideologiska klimatet

Hur förhåller sig då Myrdals bok (1980) till det ideologiska klimatet i Sverige vid denna tid? Boken kom ut alldeles efter den period som Frenander kallar Vänsterns problemformuleringsprivilegium (1969-1978). Det fanns alltså stora möjligheter för Myrdal att vara mycket öppen med sitt socialistiska budskap och att han utan begränsningar kunde använda en historiematerialistisk metod när han beskriver det som han kallar ”det indiska skeendet”. Myrdal är också mycket konsekvent, allt skildras ur ett socialistiskt perspektiv och hans sympatier finns hos revolutionära beväpnade naxaliter i Bengalen, och Myrdals bok slutar också på följande följdriktiga sätt:

“Han är bambuhuggare av Koya-stammen och nästan helt naken, blott klädd i en goji – det lilla höftskynket. Han skrattar och slår ut med armarna. Han är senig och stark.
– Lal salam säger han. Röd hälsning! Hela världen tillhör oss!” [14]

Man kan således konstatera att Myrdals bok ligger väl i linje med rådande ideologiska värderingar, men man ska emellertid komma ihåg att Myrdal varit konsekvent genom decennierna när det gäller det politiska perspektivet.

 

Kolonialt perspektiv

Myrdals politiska ställningstagande och även hans syfte med boken är naturligtvis antikolonialt. Det finns knappast en sida i hans reseskildring som inte innehåller en kritik av den koloniala makten. Men det finns några omständigheter som ändå får till följd att det växer fram ett avstånd till de personer som boken egentligen ska handla om. Jag tror att Myrdal trots det goda uppsåtet skapar just en dikotomi, en tudelning, genom att just göra Indien till en diskurs,ett studieobjekt, en disciplin, som man diskuterar och avhandlar. Indien framstår som en motbild, något som man endast kan förstå intellektuellt men inte på ett inkännande sätt. Indien blir inget annat än det förtryckta landet, av kolonialmakt, av feodalherrar, av kapitalister, av korrupta politiker etc. Indierna framträder inte som människor av kött och blod i Myrdals bok. De är repliker i en diskussion, och många gånger bryr sig Myrdal inte ens om att ange vem som säger vad; replikerna saknar avsändare! Indierna blir anonyma och annorlunda, eftersom Myrdal struntar i gestaltning, vilken brukar vara ett av reseskildringens starkaste verkningsmedel. Man kan inte heller påstå att Myrdal saknar denna färdighet, då det finns kortare avsnitt som är mycket gestaltande och berörande, men av någon anledning har han valt att inte arbeta med detta grepp i stora delar av boken.

 

Lagstiftare eller uttolkare

Utifrån vad jag sagt under innehållsfält, komposition, berättare och läsare får man väl anse att Myrdal ikläder sig rollen som lagstiftare. Hans genomgångar av indisk historia, kultur och politik är en uppvisning i ett slags normativ historieskrivning där inga andra tolkningar är möjliga än Myrdals egna. Hans synteser kan väl betraktas som resultatet av hans politiska ställningstaganden och det historiematerialistiska perspektivet. Innehållet kretsar mycket kring den internationella litteratur som Myrdal läst in sig på, och som jag påpekat tidigare blir det hela mer ett slags intellektuell uppvisning för andra intellektuella än upplysning för en intresserad men ”normalbildad” läsare. Samma sak gäller kompositionen som ofta utgår från de samtal han för med intellektuella indier. Resan förefaller delvis planerad utifrån dessa träffar, vilket naturligtvis kan legitimeras med att dessa personer bäst kan beskriva vad som händer i Indien vid denna tid, men effekten blir trots allt att tyngdpunkten hamnar på den intellektuella diskussionen, varför Indien och dess människor bleknar och försvinner. Som berättare är Myrdal knappast resonerande och prövande utan mycket kategorisk i sin uttalande, närmast docerande, och läsaren lämnas ofta i sticket, framförallt när det gäller de beskrivande avsnitten.

 

 

Göran Tunström, Indien – en vinterresa (1984)

“Bara frigjorda kvinnor skrattar så, kvinnor som tar ansvar för hela sina jag. På det indiska slättlandet är de sällsynta, men i bergstrakter kan man se dem blomma. För det handlar ju om olika sorts nödvändigheter. I jordbruksbyarna, där åkrarna kryper intill husen står kvinnorna under kontroll av sina män. I bergen däremot, där marknadsplatserna ligger långt borta och tid passerar medan man går, måste var och en sköta sitt. Därför är giftermålen enklare här: man flyttar ihop om man har lust, och går lusten bort, går man hem. Här måste en man, om han förskjuter sin kvinna, betala henne pengar, vägrar han ställer kvinnans släktingar gärna upp på slagsmål och annat. Pamo har själv flyttat från ett hus till ett annat, hennes gamle man sitter och surar två kvarter högre upp på sluttningen.” [15]

Baksidestexten på Tunströms bok lyckas fånga bokens norm ganska väl: “Att likt myran kasta sig över elefanten för att strypa den har jag inte haft som ambition. Istället har vi cyklat, vandrat och vilat på dess hud. Vi har samtalat i byar, vid eldarna, över doftande påfågelsgrytor om försenade bussar och giftermålsritualer, vi har avlusat varandra och drömt oss hem till Sverige och jag har låtit associationerna löpa, för att lära mig se vad det är vi ser i det vi ser. Och något annat är det inte.” [16]

 

Innehållsfält

Tunström reser i Indien med sin fru Lena Cronqvist, som gjort alla teckningar i boken, och sonen Linus. Tunström har låtit reseskildringen inramas av två kapitel om Koster på västkusten i Sverige – det första kapitlet, ”Kosterhöst”, och det sista, ”Kostervår”. I ”Kosterhöst”möter vi en Tunström som reflekterar kring hur svårt det kan vara att beskriva världen. Han säger att han alltid velat skriva ”Utomhusboken”, ett slags betraktelser av naturen och det vardagliga, utan att ordna stoffet utifrån en historia. Han nämner Aspenström som en förebild inom denna genre och Tunström citerar dennes beskrivning av genren: ” meningslöst antecknande av vad ögonen kan ta in”. I samma kapitel presenterar Tunström också en målare på Koster, som har någon typ av psykisk störning av lindrigare slag, och i en beskrivning av denna persons verklighetsuppfattning heter det: ”Sanningen låg inte i fakta. Sanningen låg i behovet av att upprätta samband med den eller det vi talade om.” Utifrån denna metaforik resonerar sig Tunström fram till ett förhållningssätt inför beskrivningen av världen i allmänhet och Indien i synnerhet.

När man läser boken drygt tjugo år efter utgivningen kan man tolka vissa resonemang som att Tunström försöker frigöra sig från den förhärskande vänstervågen och finna ett annat sätt att skildra världen. Inte så att han skulle byta ideologisk hemvist utan snarare att bli solidarisk genom gemenskap med de verkliga människorna än via de politiska slagorden. I slutet av första kapitlet redogör han för en dröm som också blir en viktig metafor i detta sammanhang.

“I slutet av sextiotalet, när vi hade återkommit från de omskakande upplevelserna i Mexico och Guatelmala, där vi med egna ögon hade sett USA-imperialismens armar ända inne i indianernas hyddor, hade jag en dröm: Jag ledde ett demonstrationståg genom sommarängarna. Vi var många, standaren lyste röda. Gräset var oslaget – det gjorde det svårt att gå målmedvetet och värdigt. Rut Andersson satt på sin trappa i kvällssolen, ville bjuda på kaffe. ‘Men det är bara kokmalet’ sa hon. Jag nonchalerade henne, demonstranter dricker inte kaffe! Och likadant var det på Agnars och Magdalenas veranda: ‘Stanna och ta en kopp.’ Men vi klättrade över staket och väl lagda murar av sten. Vi vandrade genom hagar där de slekande kornas juvrer var stinna av mjölk. På alla verandor, i motljus: stillsamt fyrakaffe, som doftade mot oss. Vi ropade ut våra slogans, men vinden tog orden, vi blev smärtsamt medvetna om att det var Fel Akustik. Vi tappade modet och förirrade oss in i en allt oländigare terräng, till sist stod vi kanten av Gråmyren, där inte en människa fanns att övertyga, och en efter en pressades vi ut i myren, där vi långsamt sjönk.” [17]

 

Varför reser då Tunström till Indien? Han berättar att förutsättningen för sitt skrivande är en upplevelse han hade som nioåring, då han tidigt en morgon tog en ensam promenad för att ta reda på någonting som han nu glömt vad det var: ”Ofta känns det som mitt författarskap nödvändigaste uppgift: att levandegöra den orten på nytt, att täta den med liv, göra den till ett kosmos, där allting får plats.”[18] Romanskrivandet har emellertid fått denna promenad, denna ort, att förlora sin laddning för honom och landskapet har inget längre att ge: ”Och jag vet: jag kan det här landskapet nu. Det har sagt mig vad det har att säga. För att orka se det mera och bättre, måste jag se något annat. När man yttrar sådana tankar högt, till någon med vilken man delar livet, då lyder orden så här: ”Jag tycker att vi reser bort i vinter.” [19]

Som läsare får man alltså uppfattningen att syftet med resan är att återfå den laddning som gör att han kan skriva, alltså ett privat motiv, men som det sedan ska visa sig samtidigt blir en skildring av Indien och glimtar av några indiers liv. Om man jämför med Myrdals motiv så ville denne upplysa världen om förhållandena i Indien, både historiskt och i nutid, utan att ens snudda vid om det fanns några egna, personliga motiv, och följden blev som vi har sett, att indierna försvann i en anonymitet, medan Myrdal ändå lyckades framhäva sig själv. Tunström gör tvärtom, han säger att resan är privat men ger en konkret gestaltning av indiernas liv, tillsammans med funderingar över sin egen roll i Indien.

Eftersom Tunströms bok delvis är en skönlitterär produkt i större utsträckning än många andra reseskildringar blir det svårare att analysera och tolka delarna i förhållande till helheten. Tunström använder inte endast litterära verktyg för att gestalta mer levande, utan även på det tematiska planet är boken skönlitterär i den meningen att den har ett symboliskt, metaforiskt plan, vilket gör den svårare att beskriva inom ramen för denna studie. Därför kommer jag att försöka inskränka min analys till de delar som är mer relevanta för syftet med denna uppsats.

Tunström berättar från Bundala, Delhi och Nepal i norra Indien och från Kerala och Tamil Nadu i södra Indien, men ingenting däremellan. Varför han valt att skriva om vissa platser i Indien framgår inte tydligt. Man kan gissa att det helt enkelt är så att de valt platser som de varit nyfikna på. När de gäller Rajastan får läsaren redan i första meningen veta varför de åkt till dit: ”Vi vill se Rajastan, därför att vi vill se öken.”[20]

I första kapitlet som handlar om Indien cyklar familjen Tunström längs Ganges och Tunström lovsjunger cykeln: ”Cykel och teckningsblock gör gott för själen. Man sitter vid vägkanten och ser Indien vandra förbi.” Sättet varpå författaren reser har naturligtvis ett stort inflytande över vem han träffar, vad man samtalar om och hur han blir bemött. Tunströms skildring kännetecknas av en ”vardaglig lunk”, vilket delvis säkert beror på deras färdsätt, förmodligen i kombination med att de har mycket begränsade resurser för att genomföra resan, enligt vad Tunström själv uppger boken.

En stor del av innehållet består av samtal med indier om ganska vardagliga företeelser. I flera kapitel är det någon person i den by de besöker som berättar om befolkningens förhållanden. Av naturliga skäl blir det engelsktalande personer i byarna som Tunström kan kommunicera med, och dessa kan vara funktionärer i politiskt parti, lärare eller präster. I de samtalen får läsaren även små glimtar av indiskt samhällsliv, men ofta blandar Tunström in trivialiteter. Människorna som får uttala sig i boken pratar om de mest skilda ting och blandningen mellan ämnen som rör samhällsnivå och sådana som rör vardagslivets futiliteter får till följd att man som läsare inte upplever att det finns några viktiga objektiva fakta att begrunda, utan att alla uppgifter är ungefär lika viktiga, eller att allt bara är subjektiva bedömningar och därför kan blandas utan urskiljning.

 

Komposition

Som jag nämnt tidigare är boken indelad efter de orter som de besöker. Detta får väl betraktas som den vanliga kompositionen i reseskildringar, men i Tunströms bok känns denna princip lite överflödig, eftersom ingen betoning läggs på det som utmärker orterna. Vilken princip ligger då till grund för kompositionen? Förutom orterna är det snarast ett reflekterande kring människans existentiella villkor. Redan i inledningsavsnittet, ”Kosterhöst”, introducerar Tunström detta förhållningssätt och deklarerar att han vill skriva Utomhusboken, genren som Aspenström beskrev som ett ” meningslöst antecknande av vad ögonen kan ta in”. Texten framskrider ungefär som dagarna framskrider i livet. Ena stunden för han ett samtal om politiska frågor med en ”funktionär”, andra stunden blir han avbruten av sin son, för att i nästa stund fundera på varför hans mage krånglar. Detta ger faktiskt anledning till att fundera över varför Tunström ändå har ordnat stoffet geografiskt. En orsak kan vara att orten ändå är viktig för honom, vilket vi konstaterade ovan: ”Att ha begåvats med en ort! Och med en exil som mytologiserar den. Ofta känns det som mitt författarskaps nödvändigaste uppgift: att levandegöra den orten på nytt att täta den med liv, göra den till ett kosmos, där allting får plats.”[21] Men det kan naturligtvis också vara så att han följer den komposition som är vanlig inom genren för att boken ska kunna räknas som en reseskildring. Om han släppt denna princip hade han säkerligen riskerat att boken hamnat inom en annan genre, vilket förmodligen fått konsekvenser för vilken läsargrupp boken fått och kanske också vad gäller möjligheten för publicering och marknadsföring.

 

Berättare och läsare

Som nämnts tidigare blandar Tunström in allsköns vardagskommentarer på ett sätt som omöjliggör för läsaren att läsa skildringen som om Tunströms syfte är att förmedla något viktigt om indisk politik eller socio-ekonomiska förhållanden. Ändå kan man säga att han gör det, men det sker inte som en diskurs, en avhandling, utan uppgifterna lämnas ofta av en person i ett samtal med indier. Ibland kan Tunström avbryta ett avsnitt, som kanske börjat få karaktär av utredning, med en reflektion som sätter hela diskursen ur spel. Man kanske kan jämföra med Verfremdungseffekten inom dramatik, dvs. när författaren låter någon av rollfigurerna plötsligt bryta fiktionen genom att t.ex. adressera publiken direkt eller på ett metaplan kommentera att de håller på att spela teater. Som exempel på detta drag hos berättaren i Tunströms bok kan följande avsnitt tjäna: “Jag kan med fog säga att jag intervjuat 100-tals människor i olika världsdelar. Jag har ställt frågor till mexikanska, marockanska och grekiska män och kvinnor, och jag kan med lika stort fog säga att jag aldrig kommit ihåg ett ord eller ens begripit vad de har svarat. […] Det är ju alltsammans bara som de säger. I byarna ser jag vad människorna gör, hur de bor, hur de äter vad de skvallrar om.” [22]

Den vördnad och respekt för stora personligheter som ofta finns i reseskildringar när författare har intervjuat t.ex. någon känd ledare saknas hos Tunström. När han presenterar en person som närmast är legendarisk inom vänsterrörelsen i Sydindien blir det på följande sätt: “I sängen närmast vår dörr sov en gammal stammande gubbe, som Linus ivrigt visade sina teckningar för: hajar med vitt uppspärrade gap, vulkaner i blom: Han hette E M S Nambodiripad. Han hade varit regeringschef i Kerala – den förste legalt valde politikern utanför östblocket. Han var en skör man, partiets guldägg, och hans stamning gjorde det svårt för oss att förstå vad han sa.” [23]

Berättaren har således inga ambitioner att säga något stort och viktigt om Indien, han verkar inte ens anse att där finns något att säga som är viktigare än vad som sker mellan människorna i byn. Framställningen fokuserar på vardagens problem och glädjeämnen, och det är också där berättaren låter de stora frågorna speglas.

Vem skriver Tunström för? Knappast för den som har stort intresse för faktauppgifter och statistik, då denna typ av data i stort sett saknas, och inte heller för den som vill få en fördjupning inom den politiska situationen i Indien. Eftersom boken snarare tycks ha ett existentiellt och estetiskt syfte än ”samhällsvetenskapligt”, är Tunströms bok en variant av reseskildring som drar mycket långt åt det berättande hållet. Kanhända överlever en sådan typ av reseskildring tidens förändring bättre än de som fokuserar på de dagsaktuella ämnena, då dessa ofta känns nattståndna redan efter några få år. Sällan är väl de senare intressanta på annat sätt än som dokument över en tidsanda – men hur många läser reseskildringar av en sådan anledning?

Läsarna till Tunströms bok kanske man därför hittar bland dem som hellre läser skönlitteratur och böcker om resandets existentiella sidor. Dessa aspekter är naturligtvis tidlösa.

 

Det ideologiska klimatet

Tunströms bok utkom 1984 och i Frenanders indelning av de ideologiska svängningarna i den svenska kulturdebatten sammanfaller tidpunkten med den period som Frenander kallar för Högersvängen (1979-1989) och som kännetecknas av nyliberalismens intåg och kritiken av den offentliga sektorn som ohämmat växande och tärande. I detta sammanhang uppstod också en debatt om mediavänstern, vilken påstods ha lierat sig med den socialdemokratiska staten.

Trots att Jan Myrdal och Sven Fagerberg  stod långt ifrån varandra politiskt, påstod de båda vid denna tid att mediavänstern tillsammans med politiker, ombudsmän, byråkrater och akademiska lärare bildade de en parasitklass som bl.a. saknade tankeförmåga. [24] De menade att de intellektuella i Sverige inte tog sitt ansvar utan diskuterade ”fel” frågor, som t.ex. kärnkraftsfrågan, när världen riskerade, menade Myrdal, att dras in ett tredje världskrig efter att Sovjet invaderat Afghanistan. En annan stor debatt under denna period rörde ”staten och individen, makten och demokratin”. Vissa debattörer, t.ex. Håkan Arvidsson, ansåg att statens makt ökade på ett osunt sätt medan det civila samhället i samma utsträckning samtidigt förlorade inflytande, vilket äventyrade demokratin. Synen på staten började således att undergrävas och i Anarchy, state and utopia gav filosofen Nozick individens rätt gentemot staten en filosofisk, naturrättslig grund, vilket i olika sammanhang inneburit att begreppet individ fått en tyngre betydelse i ideologiska sammanhang. Samtidigt föreföll det som om ideologierna försvagades och i viss utsträckning ersattes av ett tänkande som präglades av ekonomisk liberalism. Möjligtvis växte en ekologism fram som en tänkbar ideologi under 80-talet.

Hur kommer då Tunströms bok in i detta sammanhang? Som vi sett ovan tar Tunström tydligt avstånd från 70-talets politiska slagordsvänster och orienterar sig i en annan riktning. Hela boken är ett slags omvärdering av hur man ska betrakta världen, vilka utgångspunkter man ska ha, och här kan man märka hur Tunström betonar den enskilda individens status och gemenskapen med människorna av kött och blod istället för siffror i sociologiska och demografiska tabeller: ”Rut Andersson satt på sin trappa i kvällssolen, ville bjuda på kaffe. ´Men det är bara kokmalet´ sa hon. Jag nonchalerade henne, demonstranter dricker inte kaffe!” På samma sätt har vi sett hur han nästan dekonstruerar sin roll som intellektuell.

Som påpekats tidigare diskuterar han inte de stora samhällsfrågorna med något större engagemang i sin bok, framför allt inte om man jämför med Myrdal. Men man kan inte säga att det finns ett tydligt intresse för miljö och ekologi hos Tunström. Kanske har detta tänkande inte ännu fått den utbredning som det ska få senare under perioden.

I Lasse Berge reseskildring Längs Ganges (1986) som kom ut ett par år senare är miljön ett av de bärande temana i boken. Självklart finns personliga skillnader när det gäller intressen och preferenser hos de båda författarna, men samtidigt är det också så att miljötänkandet håller på att introduceras i en bredare debatt just vid denna tid.

Margareta Petersson har medvetet valt att inte innefatta Myrdal och Tunström i sin analys, eftersom hon ansåg att dessa verk var så komplexa att de krävt för stort utrymme. I detta sammanhang gör hon ett kort konstaterande: ”I flera avseenden uttrycker de f.ö. normen från sent 60-tal.”[25] Kanske borde man istället lyfta fram Tunströms vacklande hållning, som han så tydligt ger uttryck för, och som jag menar, är ett intressant fenomen med tanke på svängningarna i kulturdebatten.

 

Lagstiftare och uttolkare

Det är svårt att se Tunström som en lagstiftare, det är väl snarare så att han medvetet värjer sig mot att hamna i denna roll. I de textavsnitt som plötsligt framstår som en diskurs träder han fram och kommenterar och detroniserar denna funktion genom att t.ex. peka på sitt egentliga ointresse för rollen som intervjuande intellektuell. Han ställer frågor men berättar för läsaren att han inte är intresserad av svaret. Tunström för ett resonemang kring vad som är sanning när han berättar om den psykiskt störde mannen på Koster (”Sanningen låg inte i fakta. Sanningen låg i behovet av att upprätta samband med den eller det vi talade om.”). Återigen känns det som om Tunström är i dialog med Myrdals bok Indien väntar, där sanningen verkligen enbart ligger i fakta och där Myrdal sällan förmår upprätta någon inkännande relation med den eller det han talar om.

När Tunström träffar berömda indier adresserar han dem inte i deras samhällsroll, utan i stor utsträckning som människor i en existentiell kontext. Tunström intresserar sig för det lokala och det konkreta och undviker konstant det universella, utom vad gäller det existentiella. Han uttalar klart att det är praktikerna som tilldrar sig hans intresse: ”Det är ju alltsammans bara som de säger. I byarna ser jag vad människorna gör, hur de bor, hur de äter vad de skvallrar om”.

Att Tunström knappast är en lagstiftare torde stå klart, men kan man då säga att han i Baumans mening är en uttolkare? Kanske snarare att han befinner sig i en resonerande position utanför dessa roller. För att vara en uttolkare bör man ha stora insikter i de kulturer som man “översätter” mellan, och Tunström framställer sig verkligen inte som en expert inom något av dessa områden. Hans motiv och den position utifrån vilken han skriver präglas av det personliga och estetiska intressen.

 

Kolonialt perspektiv

Styrkan i Tunström skildring kanske ligger just i förhållningssättet till de människor han möter. Han verkar att ha tid att befinna sig tillsammans med indierna på deras villkor, i den meningen att han faktiskt bor hos dem mer som en person på resande fot eller gäst snarare än som europeisk turist, och utan att forcera fram data för sin text. Samtalen är ofta alldagliga, man uppfattar att han framställer indierna på ett sätt som om de vore medmänniskor i största allmänhet och inte som orientaliska indier. Ibland säger de intressanta saker, ibland lite småkorkade, men de skildras alltid med en mänsklig värme, men utan överdriven välvilja.

Som sagts flera gånger tidigare blockerar Tunström själv alla avsnitt i sin bok som tenderar att framstå som en studie av indiskt samhälle och liv genom att fälla kommentarer som omedelbart avbryter denna typ av läsning. En förklaring till Tunströms mer sympatiska skildring har förmodligen med hans syfte att göra. Said påpekar att just syftet hos orientalisten får konsekvenser för framställningen. Den värste är den som anser att han håller på med en vetenskaplig observation, medan den författaren som besjälas av en personlig estetik i sitt projekt lyckas bättre.[26] Och det är väl definitivt i den senare gruppen som Tunström hör hemma.

 

Lasse Berg, Längs Ganges (1986)

“Men Himalaya intar en särställning, genom att så många människor är direkt beroende av vad som sker i dessa berg där nu skogarna till stor del redan är borta. Bergsöknarna sprider sig i Himalaya, från Afghanistan allt längre österut. Nepal täcks till stor del av Himalaya. De östra delarna består redan nu till en tredjedel av övergivna åkrar, vilka inte längre kan bära några skördar eftersom deras fina matjord nu ligger på Indiska oceanens botten. Ganges flodbädd stiger med i genomsnitt två till tre decimeter om året på grund avdenna erosion. Det är inte otänkbart att skövlingen av Himalayas skogar är vår tids största enskilda ekologiska katastrof. Vad kan man göra åt det? Dr Swaminathan har en del att säga:

– I rika länder har miljörörelsen baserats på förbud. I Stockholm säger man gör inte si, gör inte så. Men i u-länderna behöver vi en ekonomisk miljörörelse. Istället för att säga gör inte, måste vi säga gör så, gör så. Det är t.ex. meningslöst att säga till en fattig kvinna, som varje dag i timtal letar efter bränsle, att hon måste sluta hugga sin ved för att det inte är bra för skogen.” [27]

 

Innehållsfält

Bergs reseskildring är i stor utsträckning en beskrivande och utredande bok. Han har tonat ner berättarjaget och för utredande resonemang om kulturgeografiska förhållanden i de områden han befinner sig. Flera avsnitt diskuterar skogsskövlingen och dess konsekvenser. Överhuvudtaget har Berg ett miljötänkande eller ekologiskt perspektiv på de platser han besöker. Det gäller inte endast skogen utan även vattenförsörjning, latrin, bevattning, transportsystem och jordbruksmetoder. Om man jämför med Myrdal och Tunström blir det tydligt att Berg anlägger ett nytt perspektiv på Indiens problem.

Förutom de kulturgeografiska avsnitten finns det flera som berör religionen och de heliga städerna kring Ganges. Det handlar ofta om den praktiska sidan av religionsutövningen, t.ex. hur många som kommer till en ort och hur affärsverksamheten är organiserad kring besökarna. Här finns också historiska delar om hur den brittiska kolonialismen bredde ut sig i Indien och skapade ett förtryck som fortfarande är en del av den indiska vardagen, och hur den gav upphov till en revolutionär rörelse framför allt i Bengalen. Men det finns även avsnitt som rör politiken och den moderna historien, bl.a. om Indira Ghandis politik.

Berg använder sig regelbundet av citat från äldre reseskildringar för att skildra platser och förstärka sina egna iakttagelser eller ge ett historiskt perspektiv på en plats

 

Komposition

Berg har valt att en geografisk komposition genom att följa Ganges lopp från Himalaya till Bangladesh. Han har delat in detta vidsträckta område i tre huvudavdelningar: Bergen, Slätten och Bengalen. Vidare verkar Berg ha bestämt sig för att ge en bred beskrivning av Indien på ett ganska traditionellt, encyklopediskt sätt: naturgeografi, kulturgeografi, ekonomi, sociala förhållanden, religion, kultur etc. I kombination med det nedtonade berättarjaget blir resultatet en aning ”läroboksaktigt”.

 

Berättare och läsare

Som nämnts håller sig berättaren i bakgrunden och de intervjuade personernas åsikter och berättelser får företräde. Texten är därför av en beskrivande typ, och därmed får den också karaktär av objektivitet emellanåt. Berättaren lyfter fram orättvisor och miljöproblem men han är inte normativt explicit när det gäller lösningar på problemen utan låter på ett journalistiskt sätt de intervjuade personerna uttala det, som man kan förmoda att Berg själv sympatiserar med.

Berg ställer en fråga:

– Men bortsett från politiska och sociala faktorer så kan man alltså säga att Punjab inte är bättre utrustat för jordbruk än vad gäller jordmån och vatten än resten av slätten, snarare tvärtom?

Dr S.K. Mukherjee svarar:

– Helt riktigt. Vi skulle med lätthet kunna få lika bra eller bättre avkastning här i Bengalen, våra naturliga förutsättningar är bättre. Med bevattning som i Punjab skulle vi kunna få högre avkastning än där både vad gäller ris och vete. [28]

 

Samtalen har ofta denna karaktär av ett slags resonerande lärobok, vars syfte verkar vara att försöka övertyga läsaren om att de uppfattningar som man ofta har om Indiens produktionskapacitet inte grundar sig på riktiga bedömningar. Det är inga problem att följa Bergs skildring, allt förklaras på ett tydligt sätt och hindren för läsaren är nästan obefintliga. Språket är en enkel journalistisk prosa, till skillnad från Myrdals något krångliga svenska och Tunströms litterära formuleringar.

 

Det ideologiska klimatet

Frenander nämner att miljöfrågorna låg ”högt upp i det allmänna medvetandet och den allmänna debatten under hela årtiondet”,[29] och då menar han 80-talet, som för övrigt präglades av en diskussion om det civila samhället och individens rättigheter, vilket torde hänga ihop med att årtiondet också är tiden för nyliberalismens framgång i Sverige. I Bergs bok finns ett tydligt miljötema som en stor del av framställningen kretsar kring. Han skriver bland annat om skogsskövling, latrinåtervinning och bevattningsproblem och dessa miljöfrågor sätts i relation till samhällstillståndet i Indien, varför det känns befogat att påstå att miljöfrågorna bildar ett viktigt tema för hans framställning och detta perspektiv är inte alls så framträdande hos de tidigare resenärerna. Man kan förmoda att Berg tagit intryck av debatten och omsatt den till de indiska förhållandena.

 

Lagstiftare och uttolkare

Min uppfattning är att det 1986 inte längre är möjligt att skriva på det polariserande sätt som Berg skrev om Indien 1970 i boken Fascister och revolutionärer i Indien. Istället har miljöfrågorna lyfts fram, men ska man betrakta Berg som en uttolkare i Baumans mening eller är det snarare så att han valt en annan framställningsform med hänsyn till det förändrade ideologiska klimatet? Ska texten publiceras och läsas av många blir man i viss utsträckning tvungen att anpassa innehållet efter den ideologiska kontexten, dvs. att man framför sitt politiska budskap inom ett accepterat problemområde, som vid denna tid kan vara just miljöfrågorna. Därför menar jag att Berg som lagstiftare draperar sin framställning i ett slags läroboksform av reportagekaraktär och med ett journalistiskt ”knep” låter andra säga vad han själv tycker är rätt.

 

Kolonialt perspektiv

I Bergs bok finns en uppriktig medkänsla och värme gentemot Indien och dess befolkning och det förefaller långsökt att över huvud taget diskutera ett kolonialt perspektiv i detta sammanhang, men det är ändå svårt att släppa Saids tankar om att de värsta skildringarna av Orienten är de som har ett vetenskapligt, objektivt syfte. Det finns något förrädiskt i det beskrivande, i objektiviteten och sakligheten. Visst tar Berg ett kliv bakåt och låter indierna komma till tals, men i vems syfte? Hos Tunström uppstår ofta ett kraftigt motstånd i kommunikationen mellan indierna och Tunströms familj, ibland med rent surrealistiska konsekvenser, som en följd av skilda kulturella perspektiv. Detta saknas helt hos Bergs indier, vilkas åsikter verkar stämma väldigt bra överens med Bergs. Av denna anledning går nog inte heller Berg fri från ett kolonialt perspektiv i Saids mening. Bokens norm är en del av Indien som diskurs, dvs. att Indien är en problematik som ska beskrivas, diskuteras, analyseras och föreslås lösningar på. Berg citerar ofta gamla reseskildringar – en orientalistisk tradition – och därmed skapas också en antydan (eller en önskan hos Berg?) att boken kommer att ingå i denna kanon av Indienskildringar. Said ser även det som ett problem, att nya reseskildrare läser mängder av gamla skildringar – eftersom Orienten känns främmande och svårtolkad – och därigenom påverkas av tidigare perspektiv.

 

Per J Andersson, Moderna Indien (2006)

“I Bangalore ser jag för första gången i Indien en kaffeautomat som fungerar som en kaffeautomat. Jag ser inte bara en. Vid varje bensinmack mot infartsvägarna mot centrum finns dessa nya automater. Jag ser också andra tecken, men de är inte lika nya. Alla trafiksignaler från flygplatsen in mot stan fungerar. Men de gör de i alltfler indiska storstäder nuförtiden. Jag ser knappt en enda Ambassador, den indiska paradbilen som är en nytillverkad kopia av Morris Oxford årsmodell 1954, och som brukar invagga besökare i en kittlande känsla av att de rest till en annan tidsålder. Men den klumpiga femtiotalsbilen har på många håll i Indien börjat ersättas av indiska, japanska och sydkoreanska fordon av senaste design.” [30]

 

Innehållsfält

Anderssons bok utkommer så nära vår egen tid som 2006 och därmed blir det svårare att sätta in boken i en rimlig kontext. Avståndet i tid är för litet och det saknas översikter och källor att ta hjälp av, framför allt när det gäller det ideologiska klimatet. Trots svårigheterna är boken ett intressant dokument, eftersom det innebär en vändning i synen på Indien inom reseskildringsgenren. Det har visserligen publicerats många artiklar om Indiens positiva utveckling men nu slår den förändrade synen igenom även inom reseskildringen.

Andersson har valt att så gott som uteslutande berätta om den indiska medelklassens allt bättre förhållanden. I första kapitlet ger han korta glimtar och intervjuer från miljonstaden Bombay, där läsaren även möter ett par människor som inte tillhör medelklassen. I det andra kapitlet berättar han om sina resor till Indien och de upplevelser som dessa gav upphov till, och han gör jämförelser från första resan 1983 och de efterföljande. I resten av boken får vi i längre avsnitt ta del av olika medelklassindiers liv och deras tankar kring dagens Indien. De två första avsnitten skiljer sig därför en aning från de efterföljande.

De flesta avsnitten skildrar medelklassen i de stora städerna som Bombay, Delhi och Bangalore. Ett längre avsnitt som har rubriken ”Ovanför staden – drömmarna” handlar om MTV och festande ungdomar i Bombay. Denna text är intressant, för här visar Andersson tydligt att han är positivt förvånad och förtjust över vad som hänt i Indien och avsnittet sätter normen för de kommande kapitlen:

” – Help youself, säger Sulaxmi Laud och pekar in i det lilla köket där det står smutsiga tallrikar med halvuppätna luncher, en mikrovågsugn och staplar med rena plastkoppar.
– Vad menar hon? Hinner jag tänka innan jag förstå att Sulaxmi Laud och hennes kollegor på MTV India beter sig som på vilken modern västerländsk arbetsplats som helst.
De värmer själv sin lunch och hämtar sitt eget kaffe.
Jag tar en plastkopp och trycker på en knapp. Jag känner mig förvirrad. Efter en tid i Indien har jag blivit så van vid att bli uppassad av kontorens och ibland hemmens betjänter. Denna plötsliga igenkänning av självbetjänings-Sverige får mig att för ett ögonblick sväva i ett okänt kosmos. Var är jag? Efter ett tag försvinner osäkerheten och en värme växer inombords. Jag blir helt enkelt glad av att känna igen min egen kultur.” [31]

 

När Andersson hämtat sig från denna omvända kulturchock förefaller det som om han trivs utmärkt i de urbana medelklassmiljöer han hamnar i. Han är på MTV för att intervjua en känd programledare. I citatet nedan har han just träffat den unga kvinnan och senare följer han med henne på nattklubb för att studera ungdomarnas uteliv. Hon berättar om sina tre senaste år i livet. Tre år som har bjudit på sådana framgångar.

“Jag tittar på henne när hon pratar. Hon är vacker, förstås. Det är en förutsättning för att hon ska kunna ha det jobb hon har. Alla VJ:s på Indiens största popmusikkanal är mycket vackra. Från uppväxtåren har Anusha en karaktärsfull australiensisk dialekt och pratar fort och ryckigt, med den professionella blandning av entusiasm och arrogans som blivit MTV:s signum. Hon är klädd som många andra jämnåriga medelklass-storstadstjejer över hela jordklotet, ett globalt mode med linne och tajta jeans med byxlinningen nerhasad på höfterna nedanför troskanten.” [32]

 

De fattiga indierna är inte med i Andersson bok, men i det näst sista kapitlet ”Globaliserade Indier” är det som om frågan inte längre går att undvika: ”Vidgar eller minskar globaliseringen klyftorna mellan rika och fattiga, mellan styrande och maktlösa?” [33] Arundhati Roys kritiska hållning till globaliseringen refereras, men sedan redogörs för en rad andra uppgifter som tyder på att även de fattiga tjänar på globaliseringen, även om Andersson medger att förbättringen går långsamt.

Detta är en intressant och principiellt viktig del av Andersson bok, och att resonemanget kommer i slutet av boken kan också vara värt att fundera över, eftersom det frånvarande explicita ställningstagandet ligger som en problematisk undertext genom större delen av hans skildring. På några tidigare ställen i boken har svårigheten skymtat fram och Andersson har fällt någon enstaka kommentar, men i slutet går han alltså igenom de ekonomiska data som stöttar hans framställning. I detta sammanhang hänvisar han bland annat till en indisk ekonom: ”Antiglobaliseringsrörelsen talar för de fattiga länderna, säger Surjit S Bhalla, men till största delen består den av unga människor från de rika länderna. Om de fattiga hade förlorat på globaliseringen, då skulle vi se indier, bangladeshier och kineser bland förtrupperna i antiglobaliseringsrörelsen. Det finns några få, men deras beteende är mer en fråga för psykologer än för ekonomer.” [34]

Andersson ideologiska hemvist blir än mer tydlig en sida längre fram i samma kapitel: ”Dagens globalisering är på många sätt ett förverkligande av Adam Smiths idéer om frihandel, som han formulerade 1776 i Om nationernas rikedom. Det vill säga: till skillnad från protektionismens portallidé om att varje land inom sina gränser ska producera allt man behöver, nischar länderna sig med sina specialiteter – och utbyter varor och tjänster med varandra”. [35]

Ett stycke in i resonemanget försöker Andersson förklara att också de fattiga människorna tjänar på globaliseringen och inte endast de fattiga länderna (det är ju inte ovanligt att en förbättrad ekonomi i ett fattigt land inte nödvändigtvis innebär en förbättring för de fattiga). Han hänvisar till två svenska sociologer som gjort en studie i sex byar i delstaten Tamil Nadu i Indien, och av deras undersökning drar Andersson slutsatsen att även de fattiga har fått det bättre. Man får intrycket att Andersson vill förklara hur detta går till men att han inte blir riktigt övertygad av de förklaringar som han själv använder. Han återkommer till den globala marknaden som ”spillt ut på landsbygden och gett nya jobb” och sedan refererar han till ”trickle down”-teorin men tycker kanske att den är cynisk och vill komplettera den med ”grundskoleutbildning och primärvård, en välfärdsstat och ett civilt samhälle”. [36]

 

Komposition

Kompositionen antyder att Andersson haft flera syften med sin bok. Han vill dels beskriva hur den nya medelklassen lever i Indien och har därför valt ut några storstäder som får egna kapitel, och dels vill han förklara hur denna förändring har gått till. Det senare är en vansklig uppgift och det är här som Andersson blir tvungen att visa sin ideologiska hemvist, vilken kan beskrivas som liberal med en fot i ett slags nyliberalism och en fot i socialliberalism, och det blir sammanhanget som avgör vilket som präglar framställningen.

Ett underliggande tema i Andersson bok är hans överraskning och förtjusning över medelklassens Indien. Visst heter boken Moderna Indien och visst har Andersson avgränsat sin skildring till just medelklassens liv, men hans positiva inställning är inget som han öppet diskuterar i sin bok.

Eftersom Andersson avgränsat sin framställning till att handla om medelklassindier har detta säkererligen haft inflytande på kompositionen på det sättet att bokens innehåll ordnats efter storstäder, där förändringarna rimligtvis syns tydligast. Följden har blivit att läsaren i samma kapitel förs från fria drinkar i Bombay över en fusion-smörgås i Bangalore till en musikstudio i Delhi.

 

Berättare och läsare

Som berättare använder sig Andersson av den prosa som man nuförtiden möter i resereportage i resetidningar, som t.ex. i Vagabond, där Andersson för övrigt är redaktör. Det är en snabb, impressionistisk stil där intrycken duggar tätt i ett högt tempo och berättaren är närvarande som det prisma genom vilket intrycken tolkas. Berättaren får karaktären av flanör i dessa avsnitt, och en effekt kan bli att allt som beskrivs värderas lika, dvs. inget i den ström av intryck som beskrivs kräver en moralisk bedömning eller ett politiskt ställningstagande, allt är av samma värde. I nedanstående långa citat vill jag visa hur Anderssons teknik glider mellan företeelser av mycket olika dignitet på ett sätt som många läsare kanske inte reflekterar över.

“På muren sitter en flicka i tjugoårsåldern med pudrade kinder och ansade ögonbryn. Hon har vit skjorta, svarta blanka utsvängda byxor och svarta platåskor. Hon pratar i sin mobiltelefon om vad hon och kompisarna ska hitta på i kväll. Rörelser och ord som är säkra på sin egen förmåga och fulla av förväntan. På trottoaren framför hennes fötter hasar en flicka i tioårsåldern fram på huk med ben förvridna till parentestecken av en skelettsjukdom. En blank rostfri metallskål i handen. Tovigt solkigt hår som ligger slickat mot pannan. Kläder, hår och hud i samma smutsbruna nyans som trottoaren och kvällsflanörens skosulor. Hon syns knappt, hörs inte om man inte lutar sig fram och lyssnar noggrant. Hon finns nästan inte. Likväl sträcks metallskålen fram. ‘Sir!’, viskar hon utan spår av förväntan. Ett tvårupiemynt landar ändå med ett klonk i skålen. Hon tar upp det, stoppar det i munnen, leker tankspritt med det mellan tungan och gommen, som om det vore en godisbit, och hasar vidare i skenet av ännu en reklamskylt. ‘BPL – Connecting the Wirefree Generation’.

Värmen är som ett knytnävsslag i mellangärdet. Orken har tagit slut. Min strupe är torr. Jag köper en iskall Limca, den läsk som mest brukar förknippas med Indien. För inte så länge sedan hade man inget val: Indien var världens största Coca-colafria zon sedan regeringen på grund av sin självförsörjningsprincip kört ut det amerikanska företaget i början av sjuttiotalet. Jag vrider på flaskan. Texten är borta. Det står inte längre ‘Limca is veri veri limenieri’ längst nere vid den tjocka glasbottnen. Jag bläddrar i Bombaykvällstidningen The Blitz. Igår, läser jag, trängdes tusentals människor på en gropig grusplan i en av Bombays förorter.
– Globaliseringen har gått för långt! Det är dags att återupprätta vårt självbestämmande och vår kulturella identitet.
Lokalpolitikern, ser man på bilden i tidningen; var trots hettan klädd i tjock svart ylleväst och han vrålade sitt budskap från en tribun i utkanten av en sorglig samling ruckel och skjul. Tidningen är prickig av svett som droppat från min panna. Den iskalla läsken känns som en befrielse. Med den söta citronsmaken fortfarande klibbande i gommen tittar jag längst ner på Limcaflaskan, som fram till för några år sedan var ett Indienägt varumärke. Den käcka sloganen har ersatts av en tillhörighet. Den globala gemenskapen. ‘Produced by Coca-Cola Company.’” [37]

 

Citatet är hämtat från bokens första kapitel och som läsare tolkar man kanske innehållet som en kritik av globaliseringen. Men när vi läser vidare kan vi konstatera att Andersson är väldigt positiv till globaliseringen och då blir det svårare att förstå vad han vill ha sagt med denna typ av framställningar. Den framstår då plötsligt som ett slags ”reportagekitsch”, ett manér inom genren. Den tiggande flickan blir ett visuellt intryck i gatans totalbild, en snygg detalj i reportaget. Flickans skelettsjukdom likställs med att ”Värmen är som ett knytnävsslag i mellangärdet. Orken har tagit slut. Min strupe är torr.” Lidandet är detsamma. Inga kommentarer krävs.

I citatet finns också en tydlig kontrast mellan europén Andersson och indierna. På grund av textens karaktär av ”en flanörs beskrivning ” framstår Andersson som just den flanör som finns med i beskrivningen av flickan: ”Kläder, hår och hud i samma smutsbruna nyans som trottoaren och kvällsflanörens skosulor”. Om detta är avsett som en kritik av förhållandet mellan de rika och fattiga, mellan i-länder och u-länder, är svårt att veta. På samma sätt kontrasterar han mellan den obehagliga värme som han själv upplever och lokalpolitikern som trots hettan var klädd i ylleväst. Vad menar Andersson med denna reflektion? Att politikern borde veta bättre än att ta på sig en ylleväst i värmen? Att politikern dessutom ”vrålade ut sitt budskap” ger ett negativt intryck, ett odemokratiskt och icke-europeiskt intryck. Har man varit i Indien och lyssnat på offentliga möten vet man att detta sätt att tala inte är ovanligt där. Detta vet naturligtvis Andersson, men genom att inte påpeka det tror läsaren att denna politiker skiljer ut sig. Hos oss i västerlandet är det ju mycket negativt att vråla ut sitt budskap; det förknippar vi med odemokratiska rörelser. Och i slutet av boken säger, som bekant, den indiske ekonomen att indier som engagerar sig i anti-globaliseringsrörelsen mer är ”en fråga för psykologer än för ekonomer”.

Långa avsnitt i Andersson bok är dock av mer utredande karaktär och där kan berättaren vara nästan osynlig. Andra delar bygger till stor del på intervjuer och även här är berättaren nedtonad. Andersson skriver en lättläst och omväxlande prosa och som van skribent inom resereportagegenren blir det ofta en gestaltande och livfull framställning. Problemet kan emellertid bli, som nämnts ovan, att vissa textavsnitt tenderar att bli ett grepp som motarbetar det övergripande syftet.

 

Det ideologiska klimatet

I Frenanders studie sträcker sig den undersökta tidsperioden mellan 1946 och 1989, vilket innebär att jag blir tvungen att använda mig av andra källor för en bedömning av den ideologiska kontext som är tillkomstmiljö för Moderna Indien. Om man istället hämtar några nyckelord från Göran Ahrnes, et al, Det sociala landskapet för att skissa på en bakgrund (från 1995-2000) så nämns där bl.a. att vi gått med i EU, att socialdemokratin har försvagats, att det skett en budgetsanering och att ökade sociala skillnader har uppstått. [38] Det är väl knappast provocerande att påstå att vänsterrörelser tappat mark de senaste tio åren och att ett liberalt perspektiv fått företräde och därmed en ökad acceptans för globaliseringen i betydelsen fri rörlighet för kapital och arbetskraft samt fri etablering för företag.

Man kan misstänka att Anderssons bok hade varit svår att få publicerad i slutet av sjuttiotalet med det ideologiska klimat som då rådde, om man nu vill göra ett sådant tankeexperiment. Idag däremot mottogs Andersson bok mycket välvilligt av pressen. I recensionen av boken i Svenska Dagbladet kommenterar man visserligen knappt Anderssons reseskildring utan stöttar endast det politiska budskapet i boken: ”Antiglobaliseringsrörelsen har valt att betrakta globaliseringsprocessen som ett nyliberalt projekt och en konspiration, styrd av supermakten USA och de övriga G8-länderna, som syftar till att ytterligare berika västvärldens välfärdsstater och driva den fattiga Tredje världen ännu djupare ner i armod och underutveckling. Tillgänglig statistik kan dock tolkas på ett helt annat sätt.”[39]

Tongångarna är desamma i Göteborgs-Postens recension: ”Om bokens ena syfte är att påvisa komplexiteten i det indiska samhället är det andra att bota ’Sidasyndromet’. Indien är i dag inget biståndsland, snarare en vinnare i den globala ekonomin. Antalet fattiga har halverats sedan mitten av 70-talet, trots en stor befolkningsökning. Medelklassen växer och konkurrensmedlet är inte enbart låga löner – både Microsoft och Intel har flyttat forsknings- och utvecklingsavdelningar till it-centret Bangalore.”[40]

I tidningen Sydasiens recension av boken är man mer balanserad i sina omdömen i det att man uppmärksammar ensidigheten inom rapporteringen från Indien:

“Det ligger i tiden. En ny positivare bild av Indien presenteras nu på bred front, i TV-reportage, i tidningsartiklar och i böcker. IT-undrets Indien, den snabba ekonomiska tillväxtens Indien, den regionala stormakten Indien med världsambitioner; känns bilderna igen från senare års rapportering? Ibland känns det nästan som man glömmer bort att den indiska verkligheten inte är så entydig: Majoriteten av befolkningen lever ännu i fattigdom, och orättvisor och kastförtryck är högst levande företeelser som förpestar tillvaron. Det saknas förvisso inte skildrare av dessa baksidor av samhällsutvecklingen och globaliseringen (till och med översatta till svenska) som forskaren Vandana Shiva och journalisten P Sainath, men tendensen är dock att det är ljusa bilder som går hem.[41]

Efter denna reservation är man dock positiv till Anderssons bok. Dessa citat speglar något av det ideologiska klimatet i dagens Sverige, där den liberala ideologin vunnit företräde eller närmast fullständigt återtagit problemformuleringsprivilegiet för att återknyta till diskussionen under 70-talet.

 

Kolonialt perspektiv/Lagstiftare och uttolkare

I berättarrollen tenderar Andersson att i stor utsträckning vara den oberoende flanören som låter indierna berätta om sina liv, men i bokens grundstruktur och i dess positiva hållning gentemot det som Andersson kallar globaliseringen framstår han ändå som en lagstiftare, som vill tala om för läsaren att frihandel och fri rörlighet för företagen är något positivt för alla, även för de fattiga. Andersson vill faktiskt förklara de förändringar som han iakttar med hjälp av ekonomiska teorier, och detta syfte är så angeläget för honom att han avsatt ett särskilt kapitel åt denna diskurs, där han går igenom olika teorier inom nationalekonomi och internationell ekonomi. Han vill också göra förutsägelser utifrån dessa teorier och påstå att globaliseringen är den rätta vägen för de fattiga i Indien. Som bevis anför han bl.a. vetenskapliga undersökningar som utförts av svenska sociologer i Indien. Tydligen anser Andersson att denna metod är den relevanta för rätt kunskapsinhämtning i detta sammanhang. Detta budskap skyms måhända under en glättig yta av besök på caféer, diskotek och utläggningar om medelklassens liv, men budskapet finns där likväl. Rollen som lagstiftare inom reseskildringar har, som vi sett, dominerats av vänsteranhängare de senaste decennierna, så Andersson framstår som en företrädare för något nytt. Men egentligen är det kanske snarare så att de svenska reseskildringarna från 60-talet och fram till mitten av 80-talet endast varit en parentes inom genren, som historiskt dominerats av ett borgerligt perspektiv.

Som jag påpekat tidigare umgås Andersson nästan enbart med den indiska medelklassen i storstäderna, vilket innebär att de kulturella skillnaderna är mycket mindre än vad som är fallet i de andra reseskildringarna, vilka ofta skildrar landsbygden. Detta borde också innebära att det blir lättare att förhålla sig på ett mindre kolonialt sätt. Man kan se att detta påverkar Andersson i vissa situationer, t.ex vid besöket på MTV när den unga tjejen ska visa honom vägen:

–Kom nu säger Sulaxmi Laud korthugget.
Sulaxmi är kortklippt, har jeansen lågt ner på höfterna och ett mycket professionellt leende, som känns mer förtroendeingivande än inbjudande. Hela hennes uppenbarelse verkar vilja säga: jag gör det här bara för att jag måste, men jag gör det jävligt bra! Jag känner mig som en liten skolpojke som får sin alla första lektion när hon snabbt drar iväg genom kontorslandskapet.[42]53

 

Det är inte europén som är på besök i ett utvecklingsland och därmed av tradition kan förvänta sig en viss respekt utan det är snarare så, menar Andersson, att hierarkier där ålder, kön, ekonomi, yrke och utbildning styr relationen, dvs. ungefär som i västerlandet. För anseende är kändisskap också en viktig faktor, vilken Andersson återkommer till i sina avsnitt. När man reser till Indien har man ofta svårt att förhålla sig till den fattigdom och misär som man möter. Andersson berättar om detta i avsnittet som handlar just om hans tidigare resor. På några ställen i boken möter läsaren några mycket fattiga och utsatta människor, som t.ex. den lilla tiggande flickan i citatet tidigare, men Andersson glider förbi dem utan att stanna upp och på allvar reflektera kring sakernas tillstånd.

Frågan är om de ekonomiska framgångarna i Indien kanske innebär i Anderssons fall att han snarare sympatiserar med den indiska medelklassen, vars liv och vanor han känner igen, och därmed också antar deras värderingar när det gäller de fattiga, vilka dyker upp som ett problem här och var i texten men för vilka Andersson aldrig hittar någon lösning. Så när det gäller frågan om ett kolonialt perspektiv i Andersson framställning skulle jag vilja påstå att bokens avgränsning – att beskriva den nya medelklassen i storstäderna – har inneburit att Andersson rör sig inom det område där det koloniala perspektivet traditionellt uppstod. Före vänsteranhängarnas skildring av det fattiga Indien var det ofta resenärer med ett borgerligt perspektiv som berättade från Indien och dessa skribenter rörde sig naturligtvis mer hemtamt bland de högre klasserna, ofta dessutom i städerna, än bland de fattiga. Det starka vänsterperspektivet utgör en kort period i genrens historia. Andersson återknyter därför till traditionen före ”vänstervågen”. På det sätt som Andersson begränsat sig kommer Indien inte heller att framstå som något stort och svåröverskådligt, eftersom han i sin skildring inte integrerar den motsättning som finns mellan de många fattiga och den växande medelklassen. Anderssons liberala framställning blir därför både klassmässig och kolonial.

 

Sammanfattning

Syftet med denna studie var att undersöka om svenska reseskildringar från Indien mellan 1980 och 2006 kan sägas vara präglade av det ideologiska klimatet i Sverige under den relevanta perioden, dvs. några år före och fram till utgivningen.

Resultatet av min analys tyder på att den ideologiska debatten i Sverige faktiskt påverkat flera faktorer som haft betydelse för utformningen av de studerade reseskildringarna. Jan Myrdals bok Indien väntar (1980) följer normen från sjuttiotalets vänstervåg i alla väsentliga avseenden, men här ska väl också tilläggas att han tillhör en av de få intellektuella som konsekvent fortsatt att skriva utifrån samma vänsterperspektiv, oberoende av den aktuella debatten. Lasse Berg däremot förskjuter sitt intresse från de sociala orättvisorna i en tidigare reseskildring från Indien till ett miljöperspektiv i Längs Ganges (1984). Dock konstaterades i min analys att han på ett tydligt sätt behåller ett normerande perspektiv som lagstiftare men låter utvalda indier istället uttala de åsikter som han själv förfäktar i boken. Göran Tunström skiljer sig åt i många avseenden och kan representera den typ av författare som Said menar har ett privat, estetiskt, motiv för sin skidring och som därför inte lika lätt hamnar i den orientalistiska ”fällan”. Slutligen anser jag att Per J Andersson har ett kolonialt perspektiv i boken Moderna Indien (2006) där han skildrar medelklassens förbättrade standard i Indien. Även han behandlar Indien som en diskurs och föreskriver den rätta ”medicinen” åt indierna, även åt de fattiga, trots att de inte ens får vara med i hans bok.

Man kan alltså ge Edward Said rätt i påståendet att reseskildringarna i stor utsträckning egentligen i första hans speglar författarnas politiskt-intellektuella bakgrund.

 

 

 

 

 

 

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Tryckta källor

Andersson, Per J., Moderna Indien, Stockholm 2006
Berg, Lasse, Längs Ganges, Kristianstad 1986
Myrdal, Jan, Indien väntar, Stockholm 1980
Tunström, Göran, Indien – en vinterresa, Stockholm 1984

 

Litteratur

Ahrne, Göran & Roman, Christine & Franzén, Mats, Det sociala landskapet : en sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet, Göteborg, 2003.
Bauman, Zygmunt, Legislators and Interpreters, On modernity, postmodernity and intellectuals, Cambridge 1987.
Frenander, Anders, Debattens vågor, Om politisk-ideologiska frågor i efterkrgstidens svenska kulturdebatt, Kungälv 1999.
Petersson, Margareta, Indien i svenska reseskildringar 1950-75, Lund 1988.
Said, Edward W., Orientalism, Stockholm 2000.

Tidningsartiklar

Gardell, Carl Johan, Chockterapi startade indisk framgångssaga, Svenska Dagbladet, 2006-08-23.
Levin, Daniel, En bra tid att leva i Indien, Göteborgs-Posten, 2007-01-14
Sydasien , nr 3 Årgång 30 2006, s 36

 

Fotnoter

[1] Edward Said, Orientalism, Stockholm, 2000, s. 180.
[2] Margareta Petersson, Indien svenska reseskildringar 1950-75, Lund, 1988, s. 13.
[3] Ibid., s. 16.
[4] Ibid., s. 23.
[5] Said, s. 76.
[6] Ibid., s. 78.
[7]Petersson, s. 25.
[8] Zygmunt Bauman, Legislators and Interpreters, On modernity, post-modernity and intellectuals, 1987, Cambridge, s. 2.
[9] Jan Myrdal, Indien väntar, Stockholm, 1980, s. 248.
[10] Ibid., s. 7.
[11] Ibid., s. 7.
[12] Myrdal, s 94.
[13] Myrdal, s 9.
[14] Ibid., s. 404.
[15] Göran Tunström, Indien – en vinterresa, 1984, s 139f.
[16] Ibid., Tunströms bok utkom 1984, dvs. fyra år efter Myrdals reseskildring, och det är frestande att läsa in Myrdal i Tunströms liknelse med myran som ska strypa elefanten. Tunström kontrasterar istället med ett mycket ödmjukt förhållningssätt till sin uppgift.
[17] Ibid., s. 20.
[18] Tunström, s. 17.
[19] Ibid., s. 21.
[20] Ibid., s. 173.
[21] Tunström, s. 17.
[22] Ibid., s. 200.
[23] Ibid., s. 79.
[24] Frenander, s. 215.
[25] Petersson, s. 30.
[26] Said, s. 261f.
[27] Lasse Berg, Längs Ganges, 1986, s. 36.
[28]Berg, s. 186.
[29]Frenander, s. 202.
[30]Per J Andersson, Moderna Indien, 2006, s 116
[31]Andersson, s. 53.
[32] Ibid., s. 55.
[33] Andersson, s. 188.
[34] Ibid. , s. 190.
[35] Ibid., s. 191.
[36] Andersson, s. 196.
[37]Andersson, s. 15f.
[38] Göran Ahrne & Christne Roman, & Mats Franzén, Det sociala landskapet, Göteborg, 2003, s. 39.
[39] Carl Johan Gardell, ”Chockterapi startade indisk framgångssaga”, Svenska Dagbladet, 2006-08-23
[40] Daniel Levin, ”En bra tid att leva i Indien”, Göteborgs-Posten, 2007-01-14
[41] Sydasien, nr 3 Årgång 30, 2006, s 36.
[42]Andersson, s. 53.