Sara Stridsbergs novellsamling Hunter i Huskvarna (2021) innehåller elva noveller som alla kretsar kring den existentiella frågan hur vi formas som människor och hur vi tar oss vidare i livet – eller inte tar oss vidare. Språkdräkten är suggestivt poetisk och perspektivet säreget. Novellsamlingen är således inte ett verk med en självklar innebörd, vilket medför en spännande utmaning för varje läsare och uttolkare.
Albert Bonniers förlag har även gett ut titeln som ljudbok med elva olika uppläsare, och resultatet är överraskande bra. Det ovanliga greppet med en mångfald av uppläsare inbjuder därmed till reflektion kring högläsningens roll och uttryck, då alla behöver en egen tolkning för uppdraget.
Min egen tolkning av novellsamlingen initierades av en scen i inledningsnovellen ”Hunter i Huskvarna”: ”På morgnarna bad vi i våra skolbänkar och sedan stampade fröken Elly igång dagen med sin orgel, den knakade och gnisslade och det såg ut som hon slogs med en stor ängel.” Denna bild frammanade under lyssnandet synen av Sara Stridsberg sittande vid en litteraturorgel där hon upptäckt tre undanskymda stämreglage, vilka andra organister missat eller betraktat som fasta stämmor. Reglagen är signerade ”Jacques Lacan”, psykoanalysens mest originella uttolkare. Tillsammans bildar dessa knappar en tredelad cirkel, där varje del går att reglera en aning separat från de andra.
På den första knappen kan man läsa “Det reala” och där ljuder en dunkel, mystisk och skrämmande stämma. Det är barnets ursprungliga förlust av modern, traumat, den försvinnande verkligheten, förlorad i det förflutna. När man drar ut den andra, ”Det imaginära”, och trycker ner orgelns tangenter flödar bilder, upplevelser, minnen, och den alienerande spegelbilden av sig själv. Är denna person Jag? Med det tredje reglaget, “Det symboliska/Den Andre”, ger ackordet ett slags obestämt sorl av ”de andra”, röster, språk, åsikter, ideal, regler, teorier, identiteter, historia, framtid – livets möjligheter.
Fingrarna rör sig intuitivt över tangenterna, hon drar ut och skjuter in de tre reglagen under orgelns andhämtning. Stämningen växlar mellan det sinnliga, melankoliska och det skrämmande. Men hon verkar inte slåss med några änglar. Tvärtom. De delar på en cigarett, tar några glas tillsammans och har en kärleksstund på fyllan i den ljumma natten, innan det är dags att gå vidare. De elva novellerna rör sig som lacanska fugor med polyfoniska stämmor som imitativt och kontrapunktiskt upprepar och varierar den ursprungliga förlusten och dess ständiga försök att hitta ett ersättningsobjekt för det sedan länge förlorade. Men hur uttrycker en uppläsare dessa stämmor som slingrar sig in i varandra och samtidigt har en individualitet?
Novellsamlingens första novell ”Hunter i Huskvarna” börjar med att jag-personen återvänder till sin barndomsstad och impressionistiskt och suggestivt återger sitt subjektiva universum som barn i Huskvarna, ett imaginärt flöde av bilder för barnets signifikanta upplevelser. Berättaren är en kvinna som socialiserades in i ett universum med dunkla, mystiska världar kring fabriken, forsen, skogsdungen med porrtidningarna, alkoholisterna på bänken vid torget, lasarettet, föräldrar som var kontorsråttor, barn som plötsligt försvann och som ingen letade efter. Som vuxen flyr berättaren emellanåt uppdragen och plikterna i det symboliska och återvänder för att nedsänka sig i barndomens oroligt omslutande imaginära stämning: ”det är en längtan tillbaka till det som var då, efter att inte ha ett eget liv, att vara i början av någonting som man inte vet var det är, att inte veta vad det ska bli av en”.
Ingela Olssons uppläsning kommer emellertid nästan enbart från det symboliska, som om uppläsaren anser att det reala och det imaginära inte är riktigt passande och behöver tonas ner. Rösten låter därför nästan kameral i kontrast till textens översvämmande sinnliga, imaginära toner, och till aningarna av det reala i forsen och barnens lek med självmordsförsök i svarta sopsäckar på stora vägen i natten.
I novellen ”Valarna” tar en pappa med sin dotter på en visning av en död val, vilket ger barnet en dunkel vision av sin egen framtid, som en möjlighet till ett bättre liv. Valen med sin doft av havet symboliserar livets ursprung – skötet. Det reala. Dottern får sedermera en egen dotter som berättar mammans historia om valen: ”Min mamma längtade alltid bort, från allra första början var hon säker på att hon var någon sorts bortbyting”. Anledningen var en en mormor som stängde in sig i sängkammaren och söp. Men morfadern var den store Andre, mentorn, som införskaffade det dyra uppslagsverket, läste och berättade om världen. Och med valen ville han visa sin dotter ”något som inte kom från deras värld”, för att vidga hennes världsbild, att lösgöra henne från bindningen till modern och vägleda henne in i det symboliska. Som den förste i familjen tog mamman sedan studenten och ”ögonen rann över” hos morfadern. Mamman blev senare överläkare på Lillhagen. När berättaren själv föder barn återkommer lukten av hav, av valarna: ”det var den lukten som fick en att genast ge upp sitt eget liv och göra vad som helst för ett okänt litet knyte”. Morfaderns nyfikenhet på det symboliska, på världen och de andra, inspirerar kommande generationerna. I valens buk hade han sagt till dottern: ”Du ska se att det blir bättre, lilla vän. Ditt liv kommer inte alltid att bli så här.”
Inledningsvis låter Evin Ahmads röst som om uppläsningen sker inför skolbarn. Som ett undanhållande av det reala, trots att mörkret finns där med mormodern som besviken på sitt liv super i sängkammaren, en tung förlust för berättarens mamma som sitter på golvet utanför och väntar. Rösten har ett närmast förnöjsamt tonfall, full av tillförsikt inför framtiden, inför det förestående symboliska universumet. De magiska valarna ska hjälpa henne att gå vidare i livet! Sedan förstår man att rösten troligen inspirerats av morfaderns strävan att lyfta sig upp i samhällshierarkin och av moderns envisa kamp för ett bättre liv. När uppläsningen närmar sig slutet är rösten vackert kongenial och gestaltar hoppet och individens obändiga kraft mot det realas hotande tomhet och uppgivenhet.
I den absurda novellen ”Vi var rovdjur” sitter dottern, jag-personen, i baksätet medan pappan kör, när det plötsligt befinner sig en yngre flicka bredvid henne på sätet. Pappan berättar att det är hennes syster, Johnny. Den besynnerliga berättelsen kan läsas som en flickas oidipala frigörelse från den symboliske fadern, subjektivt skildrad inifrån flickan. Frigörelsen försvåras emellertid av faderns envisa kvarhållande av en yngre för-oidpal upplaga av dottern, som han egentligen hade hoppats skulle ha varit en son (Johnny). Som i flera andra noveller gestaltas männen ofta som antingen grandiosa, narcissistiska eller som bortkomna, emotionella analfabeter. Oavsett så är de oförmögna att leda barnen in i det symboliska och låta dem bli vuxna med ljudande balans mellan de tre stämmorna och leva som existentiella agenter i samhället. I novellen genereras samtidigt hos jag-personen en frigörande kraft och en växande, dunkel förståelse av hur allt hänger ihop, att jag-personen är på väg in i det symboliska – men inte tack vare fadern: ”Man tror att saker ska var för evigt, man tror att man ska förbli den man alltid har varit […] Jag fyllde femton, jag fyllde sexton och sedan sjutton. Om nätterna drömde jag att far brann i elektriska stolen. En dag steg jag ur bilen”.
Uppläsare Hanna Ardéhn har ett förvånat tonfall, precis som jag-personen, liksom förvirrad under denna dunkla och för dottern närmast obegripliga frigörelse som sker utan någon som helst vägledning från omgivningen, de andra.
I samlingens alla noveller återfinns de lacanska stämmorna som upprepar och varierar karaktärernas förluster av kärleksobjekt och de utsiktslösa försöken att ersätta dessa med ett nytt objekt – upprepningstvånget. Men i ett möte med ”den store Andre” – ledsagaren, mentorn – reser sig emellanåt individer ur den sociala uppgivenheten och förverkligar sin vackra potential, trots alla svårigheter. För att åskådliggöra detta kan ytterligare några noveller nämnas.
I novellen ”Sjöhästen” möter vi Rebecca, bartender på krogen Sjöhästen. Hon är ett maskrosbarn som trots sitt omgivande sociala kaos med en mamma i gravt utanförskap lever med självförtroende i de tre stämningarna och till sist finner en egen kraft att bryta upp och bege sig in i det symboliska:”men jag var snabb och ung, och kunde springa ifrån dem alla. Och jag sprang utan att veta vart jag var på väg och när jag äntligen kom fram hade det gått många år”. I novellens slut berättar hon hur alla försökte gripa efter henne för att inte dras ner av sitt eget destruktiva mörker. I novellens sista mening nämner hon sin mamma, och läsaren förstår att relationen till mamman också innehöll något att ta med sig i livet: ”jag älskar henne fortfarande, det kommer jag alltid att göra”.
Gizem Erdogans röst är energiskt nyfiken på det imaginära, med ett obstinat uttryck som inte heller skräms av det reellas mörker. Den har även ett visst självförtroende för mötet med framtiden, det symboliska. Rösten är så kongenial att man får svårt att hålla kvar insikten att hon inte är Rebecca utan en uppläsare.
I novellen ”Familjen” följer läsaren en kvinna som återvänder från Agadir efter att hon tillsammans med en man flytt sorgen över sin bror som på fyllan klättrade upp i ett träd och föll ner och dog. Vid återkomsten öppnar hon ett brev med en inbjudan att bli medlem i ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer, alla i samma branta sluttning mot döden, med uppgift att samla och katalogisera ett antal föremål som tillhörde kulturen”, alltså Svenska Akademin, den symboliska ordningens parnass! Men medlemskapet skaver. Är detta livets mål? Broderns död är närvarande som en ständig påminnelse om livets korthet. I slutet står hon framför sitt eget porträtt i olja på väggen i akademin:”hon längtade till havet som glänste i fjärran bakom träden. Sedan tog hon ett kliv och försvann i oljans mörker”. Återigen havet, livets ursprung, skötet, frihetens glitter i det realas mörker – Att få börja om!
Kontrasten mellan Reine Brynolfssons lågmälda och återhållna uppläsning och det absurda imaginära överflödet i texten blir ofta dråplig och subtilt humoristisk. Som en stillsam betraktelse över olika sätt som människor flyr livet.
I ”Skogås” som är den sista fugan och en pendang till den första novellen, ”Hunter i Huskvarna”, stiger den kvinnliga huvudpersonen upp ur det imaginära flödet som fanns i första novellen och vänder tillbaka in i det symboliska för att hitta det meningsfulla som kan utmana och utveckla henne som existentiell varelse: ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här om Skogås och de döda. Egentligen hade jag tänkt att berätta om Frödings systrar som ligger begravda intill honom”… Rebecka Hemse läser novellen summerande, som om huvudpersonen successivt är på väg att avsluta något för att sedan gå vidare. Rösten är sorgsen och melankolisk och passar bra till denna sista novell, men också för hela novellsamlingen – som kan läsas just som ett bearbetande av livets stora kärleksförlust.
Morgan Vicke Svensson (2024)
